Håkan Hellström – Rampljus vol. 1

Det är egentligen inte meningen att Håkan Hellström ska vara bra nu för tiden, så här drygt tjugo år in i sin karriär. Åtminstone inte enligt den konventionella rockdramaturgin. Jag menar, hur roligt var Rolling Stones 80-tal eller Bruce Springsteens 90-tal? Historiskt sett tar det plus minus två decennier innan fantasin sinar och musiken börjar gå på sparlåga snarare än inspiration och framåtanda.

Sett ur det perspektivet är Rampljus en positiv överraskning, ty rakt igenom dålig är den (faktiskt) inte. Egentligen finns det bara två reella skönhetsfläckar: ”Bit dig i läppen” hade funkat med en annan (eller ingen) text och ”Studentfyllaflaken” hade jag helst sett ogjord. Resterande låtar har något – oklart exakt vad – som får en att vilja höra dem igen.

Ska man summera skivan med ett ord är det oförutsägbar. Infallen och undanmanövrerna är många och man vet aldrig vart albumet, eller ens låten man för tillfället lyssnar på, ska ta vägen. Samtidigt finns det någonstans en röd tråd, även om den stundtals blir suddig under alla lager av bongotrummor, flöjtsolon och fuzzgitarrer.

I avslutande ”Snälla släck inte ljusen” frågar Håkan retoriskt ”kan du inte skriva en låt om nåt verkligt?”). Och vi ska nog vara glada för att han valde ett annat spår. För jag lyssnar hellre på de perhagmanska fiktionerna ”Tillsammans i mörker” och ”Vägen med regnbågen över”, om beväpnade olycksflickor och gbg-tjack, än att höra om amorteringar och huslån. ”Alla drömmar är uppfyllda” och nämnda ”Snälla släck inte ljusen” är förvisso självreflekterande och försiktigt biografiska, men ur ett välkommet skimmer av självdistans och -ironi (”till och med vaktparaden spelar ’Känn ingen sorg’ nu”).

Stundtals glimmar det till av briljans i såväl text som musik och produktion. På andra ställen är det mer förvirrande än charmant indieslirigt. Gränsen mellan galning och geni är som bekant både tunn och skör, och Håkan snubblar ömsom in på båda planhalvor. Men så handlar också Rampljus om vad offentligheten gör med en – om att bunta ihop sig själv i verser inför tusentals människor och att det de älskar dig för i början är det de hatar längre fram. För vart fan tar man vägen när alla drömmar är uppfyllda?

Håkan Hellström flyr in i fantasin, i popnoveller som inte har något som helst med hans eget liv att göra. Där är skivan som bäst och förhoppningsvis fortsätter Rampljus vol. 2 i samma tonart.

Det sägs ibland att en musikers främsta uppgift inte är att vara bra, utan att vara intressant. Och nog fan är Rampljus intresseväckande, ja underhållande rentav. Stundtals är det svårt att hänga med i alla referenser och vändningar, med den musikaliska glädjen är alltid påtaglig. På den punkten har Håkan Hellström (och Jocke Åhlund, för all del) lyckats med bravur.

[Tro och Tvivel/Woah Dad!/Warner, 15 maj]

6