När Anna Högberg Attack släppte sitt debutalbum 2016 var det en mindre sensation, så egentligen borde jag inte vara överraskad över hur mycket jag tycker om uppföljaren Lena.
Inledningen går på knock med ett altsaxsolo som sprakar av energi och disparata känslor. Högbergs spel är starkt och expressivt samtidigt som det är innerligt och poetiskt.
Medmusikerna i Attack är i stort sett de samma som på debuten: Elin Forkelid, tenorsaxofon, Lisa Ullén, piano, Elsa Bergman, bas, och Anna Lund, trummor. Enda förändringen är att Malin Wättring slutat och att Niklas Barnö, trumpet, tillkommit. Lyssna på hur han presenterar sig som en lysande solist på ”Det är aldrig för sent”.
Bandledaren Anna Högberg lägger man givetvis märke till, men Attack är samtidigt ett demokratiskt band där alla får gott om utrymme för individuella prestationer samtidigt som samspelet mellan de skickliga musikerna är lyhört, dynamiskt och kreativt.
Frijazz är musik med motstånd. Anna Högberg har dock en förmåga att skapa utmanande kompositioner som flyter fram likt rinnande vatten, eller mer märkligt än så; vatten som trotsar naturlagarna och rinner uppåt.
Jag är speciellt svag för vemodet och skönheten som ofta bryter igenom i Högbergs musik. I backspegeln sneglar hon kärleksfullt åt jazzhistorien – Coltrane, Rollins, Taylor och Ayler – men utan att tappa fokus på vägen framåt.
Jag kommer lyssna mycket på Lena innan året är slut, men redan nu utser jag det till ett av årets finaste svenska jazzalbum.
[Omlott, 25 april]
