Iiris Viljanen – Den lilla havsfrun

”Jag kanske kan leva till femtio, om mänskligheten överlever det” inleder Iiris Viljanen sin tredje soloskiva, Den lilla havsfrun, som släpps idag. Precis som på den första, Mercedes, iscensätter Viljanen vardagssituationer som kanske annars faller i glömska, stämningar och känslor som man sällan sätter ord på: ”Har jobbat hela livet, vill inte vara bunden alls till någon” lyder en av de första raderna ur ”Testamente”. Genom hela Den lilla havsfrun är varje låt som en historia i sig, och det blir tydligt att det är det som är Viljanens styrka. Likt Mercedes gör hon det på ett nästan unikt sätt.

En av de starkaste låtarna på albumet är ”Sordin”, en duett med den finlandssvenska skådespelaren Stina Ekblad. Vi får höra en historia om en sjuksköterska med PMDS och en äldre kvinna med demens som möts på äldreboendet. Viljanen och Ekblad, som förövrigt växte upp på samma plats men med 35 år emellan, sjunger hjärtskärande om mardrömmen att alltid vara kvar på samma plats när man vaknar och inte kunna ta sig därifrån: ”Hur har jag hållt mig vid liv så här länge / Sordin över Gullmarsplan”. Det är en vacker låt på ett alldeles speciellt och eget vis. Viljanen har hittat ett tema som sällan besjungs, kanske aldrig gjorts innan, och satt ihop med en pianomelodi som är så svängig att det nästan blir svårt att stå still.

Genom Den lilla havsfrun lär vi känna karaktärer, platser, vi kastas fram och tillbaka i olika känslostormar vid diskmaskinen, i segelbåten eller på ett hotellrum med en äldre chef. Viljanens röst är genom låtarna vass, frustrerad men också romantisk. Hon drar upp det fula, det frustrerande, det lilla och till synes obetydliga som också är det vackra.

Texterna är som dagboksanteckningar, personliga och ocensurerade, hennes pratsång där hon själv körar passar perfekt till. Det bygger upp en känsla av ett ständigt resonemang som pågår inuti henne, eller inuti i en själv som lyssnare: ”Tycker vi ska säja lägenheten här […] Då får katten också närmre till naturen, och du kan få eget arbetsrum”.

Man trycker på play och sedan är det bara är det bara att hänga med och hålla i sig, följa med i de rytmiska pianoslingorna som virvlar fram genom skivan. Det är en fröjd att få göra.

Vare sig det handlar om den gröna vågen av trafikljus eller mens och demens som möts i äldrevården tonsätter Iiris Viljanen det socialrealistiska på ett magnifikt sätt. Den lilla havsfrun är ett av vårens finaste album på svenska.

[Voi Elämä!, 8 maj]

9