Climate X-press pressbild
I en rad texter under framförallt 2018 frågade jag mig varför den svenska musikscenen tycktes så oberörd inför klimathotet. Filmen och teatern hade ju sedan länge snappat upp budskapen från forskningen; den existentiella problematiken i att vår art på både kort och lång sikt kraftigt verkar förändra förutsättningarna till det negativa för oss själva och andra kryp, växter och däggdjur att leva hyfsat gott på den här planeten.
Poeterna hade också de fattat sedan länge: Öijer röt ju till i diktform om naturförstörelsen redan på åttiotalet och här om året brusade ”ekopoeten” Jonas Gren upp när Kerstin Ekman uttryckte sin uppgivenhet inför klimatproblemen. ”Jag blir förtvivlad av Kerstin Ekmans missmod” löd den sorgsna rubriken i DN. Visst, det är komiskt och lite internt, men åtminstone engagerat.
Tidningarna själva fattade också grejen. Kulturchef Björn Wiman skrev, och skriver fortsatt än idag, krönikor i snart sagt varenda DN Kultur om saken (och hans namne i Göteborgs-Posten kontrar varje vecka med nya texter om att det är synd om män, men det är en annan historia, eller är det?).
Men musiken? Vad gjorde den? Den sjöng på om sina oändliga kärleksproblem och om att ta knark på en klubbtoalett kl 03, säkert jätteful i 60-watts-ljus – som om just musik vore en konstform patologiskt oförmögen att lyfta blicken en endaste millimeter ovanför den egna naveln.
Med ett par undantag hade musikbranschen uppenbarligen inte fattat grejen alls. Alla dessa musiker som i vanliga fall slår underifrån och oftast är lite lagom vänster och tycker att konst måste få ifrågasätta samhällsparadigmen – här satt de plötsligt stilla i båten och gjorde precis det som marknaden och makten sa åt dem: levde precis som vanligt, med skygglappar stora som multinationella oljetankers.
Vad som behövdes var, tyckte jag då och tycker jag nu, trovärdiga röster som, till musik, problematiserar, teoretiserar och provocerar om vår tids största fråga. Precis som de i decennier gjort om alla möjliga andra politiska frågor; om feminism, klassamhälle, hyresmarknad, polisvåld och konsumism – och så vidare.
Vad som INTE behövdes, däremot, var ännu en nymornad medelklassman som försöker nå ut genom att anamma en positiv och glättig inställning till den kommande dödsdomen. Tyvärr är det precis detta som kännetecknar göteborgska David Andréas nya skivsläpp och ”kreativa nytändning” Climate X-press. Som slogan används ”a musical mission for a zero emission”, och tanken med skivan är, säger David/Climate X-press i en intervju med Nöjesguiden, att undersöka hur man kan ”känna pepp och motivation” och hur man kan göra ”omställningen till en fest”.
Efter att ha lyssnat på Hope2030 är det uppenbart att det är ett barnkalas som David Andréas tänker sig. Inte bara är låtarna nedlusade av samplade barnröster (internationella klimataktivister á la Greta Thunberg som jag förstår det); hela ljudbilden och framförallt texterna skriker lågstadiedisco.
”Get minimum, get maximum out of life” sjunger David Andréas samtidigt som han i Nöjesguidenintervjun erkänner att han kör mycket bil, men numera ”med mer ångest”. Faktum är att det var längesedan jag hörde en skiva som, textmässigt, i princip uteslutande baseras på floskler. ”Love is free, free of charge”, ”It’s time to twist and shout”, ”For change, for love and equality” – det slutar liksom aldrig.
Och även om jag verkligen vill gilla David Andréas engagemang och hans Electric Banana Band-uttryck så lämnar projektet en fadd eftersmak. Kanske för att jag aldrig riktigt kan skaka av mig känslan av att ”kreativ nytändning”, snarare än ”musical mission for zero emission”, är nyckelordet i David Andréas klimatomvändelse. Okej, nu vet vi att du kan sjunga allting som någonsin skrivits på Twitter om klimatförändringen, och min tvååriga son förstår nog ungefär vad du menar, men kan du snälla sluta köra bil och springa runt i rymddräkt på instagram nu?
Klimatapokalypsen är ingenting att dansa eller glamma till, det är en fundamental katastrof som förtjänar primalskrik och samhällsomstörtande verksamhet. Klimatkollapsen kräver ett fullständigt ifrågasättande.
Det handlar inte om att jazza med i samhällsbluesen med bara ett par andra ackord, om att som David Andréas i Nöjesguiden ”bli vegetarian” och ”undvika plast och engångsprodukter” (läs fler förslag på Twitter) – det handlar snarare om att successivt sluta lönearbeta, att säga upp kontakten med sin bank och, om ingenting avgörande händer i följderna av Coronapandemin, om att påbörja någon slags aktivistisk civil olydnad med syfte att allvarligt störa ut den centrala infrastrukturen i sjukdomen som är vårt postmoderna samhälle.
Och det handlar, fram tills dess, om att åtminstone göra relevant musik om saken. När makthavare, företag, lobbyister och influerare vill få oss att göra just som David Andréas – dansa omkring som nickedockor och lära varandra att repetera meningslösa floskler – är det viktigt att förstå att det finns en annan väg: att bra klimatpop inte behöver vara samma sak som katederundervisning eller pekoral.
Detta visade en viss skåning med god framgång tidigare i år. Om David Andréas ”Climate X-press”-projekt är Kalle Anka, vilket det är, framstår Jonathan Johanssons magnifika Scirocco som Dantes ”Inferno”.
Utan att någon gång skriva lyssnaren på näsan lyckas Johansson, med hjälp av speglingar av nutidens tomhet kombinerat med uråldriga religiös-kulturella referenser, väcka till eftertanke och panik kring vad vi människor egentligen håller på med här nere på jorden. Med en enda textrad, ”du fick surfa på den högsta peaken, du fick svina över hela världen, fast du visste vad det skulle kosta”, träffar Jonathan Johansson, i ”Lilla pappa du ska dö”, kärnan i hela klimatfrågan och får mig att rysa och börja gråta, samtidigt.
Men skulle Climate X-press verkligen ”gå Ulrike Meinhof på makten för oss”? Jag tror inte det.
Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
