Anna Järvinen – Vestigia Terrent

Att ständigt följa sina infall och gladeligen strunta i konventioner brukar generera ett resultat lika uppfriskande och ojämnt på samma gång. Finlandsbördiga Anna Järvinen är ett utmärkt exempel på det. Ända sedan debuten 2007 med Jag fick feeling har hon simmat i de dunkla underströmmarna av tjärnen som är svensk skörpop, med sina skenbart banala (men vid en närmare lyssning mycket underfundiga) texter – som alltid tycks röra sig i ett försommarland av oändlig lövsprickning.

Personligen blev jag lite rädd för Järvinen redan 2008, när jag först hörde debutskivan, och det av tre skäl. Dels för att låten ”Kan du gå” var bland det vackraste jag ditintills hört sjungas på svenska språket. Men också för att resten av skivan mest kändes som en förvirrad studentmottagning, jag förstod den inte, och dessutom avfärdade min kulturallvetande favoritbibliotekarie Järvinen som ”alldeles för svår, i princip olyssningsbar”.

Ända sedan den slakten har den forna Granada-sångerskan därför befunnit sig en bit under min egentliga radar, även om jag såklart har snappat upp en del godbitar genom åren. Vemodiga ”Låt det dö” och uppnosiga ”Äppelöga” från uppföljaren Man var bland molnen, till exempel. För att inte tala om bedårande ”Var inte rädd”, från Buren som kom 2015:

Stormarna menar inget illa. De gör så gott de vet För dem är det dumt att vara stilla.

Se där, Anna Järvinen som allra bäst, när hon med naturromantisk, närmast religiös skärpa tränger rakt in i mitt pojkiga harhjärta och får mig att blåsa bort som en körsbärsblomma. 

Tur för den här Per Hagman-wannabeen då, att nya Vestigia Terrent innehåller tre just sådana spår; förutom titelspåret även avslutande ”Han är också död nu”, samt min nya Järvinenfavorit ”Psalm”. Den sistnämnda är egentligen värd en helt egen recension, och de andra två kan lite hafsigt sammanfattas som korsbefruktningar mellan det allra vackraste (och därför allra mest sårbara) med våren – och det vardagligaste grå i paletten av livets icke-händelser. Men även snygga ”93” imponerar med sin lågmält desperata godnatt-slinga, och sin känsla av att allting är så till bredden befruktat och på väg att explodera att det när som helst kan slå över i död och förruttnelse.

Men även om Vestigia Terrent med lätthet är Järvinens hittills bästa och mest stilistiskt sammanhållna album, lider det också av samma sjuka som hennes tidigare. Det vill säga: här och där glimmar rent guld nästan ojämförligt starkt, men däremellan, och framför allt i de lite mer, låt säga Reine Fiske-inspirerade låtarna, blir det ofta för svävande och svårfångat. All rymd och årstidsfetischism känns plötsligt lite sökt och nervös; som en ond förbannelse snarare än av gud moder utgiven. Ungefär som när Amason tenderar att emellanåt förälska sig så kraftigt i ljudet av sitt eget världsunika sound att de glömmer att musiken måste handla om någonting också. 

[Sing A Song Fighter, 24 april]


7