Swedish Music Hall of Fame-juryn vet onekligen vad de gör

Povel Ramel. Scroll. Lill Lindfors. Scroll. George Riedel. Scroll. Ingela Forsman. Scroll. Max Martin. Scroll. Årets lista över invalda i Swedish Music Hall of Fame får mig att spontant tänka: men, är inte hen redan invald?

Det ska sägas att jag inte har närstuderat alla års nomineringar till den svenska artistelitens finrum. Men hade någon frågat mig igår om, låt säg, Lill Lindfors fanns med i denna ännu ganska exklusiva skara hade jag gissat på att så var fallet. Det förefaller sig orimligt att hon inte skulle vara det. Och detsamma kan sägas även om de andra.

Ty det är ett sannerligen starkt startfält som juryn har skrapat ihop i år. Artisterna är alla ledande, ja rentav bäst, i sina respektive genrer och fält: crazykuplettmakeri, schlagerprofessionalism, postpunkinnovation och Billboard-dominans, för att nämna några.

Kriterierna för att kunna nomineras till Swedish Music Hall of Fame är att det ska ha gått tjugo år sedan artisten eller orkesterns debutverk. Således är det bara, beroende på hur man räknar, Karin Dreijer och Håkan Hellström som kan väljas in först nu. Inräknat deras gemensamma debutalbum, Crazy Love (1997), hade de kunnat väljas in ännu tidigare, precis som de resterande – Lill Lindfors, Ingela Forsman, Tant Strul, Infinite Mass, George Riedel, Pugh Rogefeldt och Max Martin.

Att kortfattat försöka redogöra de respektive musikernas betydelse för svensk kultur och förklara varför just de förtjänar att bli invalda i Swedish Music Hall of Fame är tämligen överflödigt. Visst, jag hade kunnat skriva en långrandig personlig novell, eller rentav roman, om min relation till Tant Strul, men vem vill läsa det?

Artisternas popkulturella värde säger ju sig självt. Annars hade de inte blivit invalda. Juryn vet onekligen vad de gör, och i år har de gjort ett oklanderligt jobb. Frågan är bara varför de inte har blivit invalda innan.

För vi känner ju så väl till de förvisso slitna men än dock adekvata sanningarna om deras storhet. Tant Struls och Infinitive Mass inflytande för rock respektive hiphop kan inte underskattas. George Riedels kompositioner lär sig de flesta innan de ens kan verbalisera hela meningar. Pugh Rogefeldt var en av de första som kom på den galna idén att man kan sjunga rock på svenska. Håkan Hellström och Karin Dreijer har omdefinierat begreppet indie. Max Martin och Ingela Forsman har skrivit fler hitliste- och schlagerhits än vad en normalbegåvad femåring kan räkna till. Lill Lindfors och Povel Ramel är, enligt de flesta definitioner, både störst och bäst.

Var och en av dem förtjänar en egen krönika. Om jag skulle börja gå in på deras respektive karriärer och kulturgärningar hade den här texten aldrig blivit klar.

Så om 2020 års inval i Swedish Music Hall of Fame nöjer jag mig med att konstatera:

Det var fan på tiden.

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.