The Strokes – The New Abnormal

”Rockens räddare” är tillbaka efter ett sju år långt albumuppehåll. När The Strokes annonserade nyheten om den sjätte fullängdaren The New Abnormal spreds en försiktig nyfikenhet men också en fundering: Har vi hunnit sakna The Strokes tillräckligt för att ett nytt album ska vara relevant? 

Det var fyra år sedan bandet släppte musik i form av EP:n Future Present Past. Sedan 2014 har vi även kunnat lyssna på Julian Casablancas musikaliska förlängningar i The Voidz, som gav ut en singel så sent som i december. Det har alltså släppt gott om material för att mätta hungern efter The Strokes. Det är därmed aningen förvånande att The Strokes lyckas hålla sig lika relevanta nu som för knappt 20 år sedan. Genom The New Abnormal har Casablancas smält samman sina två musikaliska värdar och frågan blir istället om vi kommer att behöva The Voidz framöver. 

The New Abnormal är för det mesta slående imponerande. Inledningen med ”The Adults Are Talking”, ”Selfless” och ”Brooklyn Bridge to Chorus” är inget mindre än briljant. En välkänd Casablancas-harmonik kryddas med en heterogen instrumental ljudbild som utmärker spåren från varandra, något som annars varit ett problem under framförallt debuten Is This It

Här finns också en serie hommager till 80-talet, som de Pontiak Johanzon-osande raderna ”And the eighties bands? Oh, where did they go?”. En mer tydlig hyllning finns genom Jean-Michel Basquiats konstverket Bird on Money som pryder albumomslaget. En snygg vink till en konstnär som dog alltför ung. 

Alla blinkningar till dåtiden är dock inte fullt lika charmiga och det är här invändningen till plattan ligger. ”Bad Decisions” har en refräng direkt kopierad från Billy Idols ”Dancing With Myself”, en låt som inte ens är bra i sitt original. The Strokes är nu, som då, alldeles för dåliga på att döda sina darlings. Hur till exempel ”Not The Same Anymore” med sitt nonsens till gitarrsolo klarade the final cut är över mitt förstånd. 

Bandet lyckas hur som helst släta över dessa hack, mycket tack vare uppfriskande easter eggs. Bäst blir det genom subtil humor i avslutande ”Ode To The Mets” när Casablancas ber sin trumslagare Fabrizio Moretti att ”spela lite trummor, snälla”. Vilket för tankarna till The Beatles ständiga pikar till Ringo Starr. Ett skämt som bäst uppleves i samklang med någon av de hundratals reddit-trådar som finns att tillgå om albumet. 

Med starkt låtskrivande, gömda guldkorn och en väl utförd produktion av Rick Rubin har bandet skapat en sprakande och entusiasmerande verk. 

The New Abnormal är långfredagens bästa skiva. 

[RCA Records, 10 april]

7