
Ingen kan väl ha undgått att Annika Norlin har gjort sin skönlitterära debut med novellsamlingen Jag ser allt du gör. Men hur förhåller sig egentligen detta verk till Norlins tidigare textförfattande under namnen Hello Saferide och Säkert!? HYMNs Ebba Sigeback och Nora Hellström Jonsson tog ett SNACK om saken.
Ebba Sigeback: Hej!
Nora Hellström Jonsson: Hej! Kul att få diskutera Annika Norlins novellsamling, Jag ser allt du gör, med dig! För det känns som vi alltid tar svensk pop-recensionerna på HYMN, haha.
E: Haha, rätt folk på rätt plats! Popnördar unite. Ska vi hoppa rakt på och diskutera novellerna kontra låttexter?
N: Ja, vi har ju valt ut en novell var ur samlingen, och läst den lite noggrannare.
E: Precis. Jag har läst ”Kul för dig, trist för mig”.En novell om ett HC-band från Umeå på turné i Europa.
N: Älskar att de är ett HC-band från Umeå… Kände igen mig. Eller jag har aldrig haft ett HC-band, men ändå. Blev väldigt road av idén till novell.
E: Hahaha, det är en briljant novellidé. Sällan representerat i litteraturen, antar jag. Och väldigt norlinskt. Att navelskåda nått väldigt specifikt.
N: Mmm, det är roligt hur hon lyser igenom i texterna! Man märker vem som skrivit boken tycker jag. Jag läste ”Gå”, som handlar om en kvinna boendes i Gällivare. Hon har nyss förlorat sitt barn och ger sig ut på en promenad i inlandet, söderut. Även den väldigt norlinsk. Men på ett annat sätt.
E: Det lite mer melankoliska, hehe. Men tänker att platserna i båda novellerna är bärande, och något som på många sätt är typiskt för Norlin. En stor del av hennes låtskrivande kretsar ju kring hennes dialekt och norra Sverige. Tycker det temat fördjupas mycket i den här novellsamlingen.

N: Jo, hon visar ju upp en del av Sverige som inte står i centrum, varken i kulturen eller geografiskt. Visar det högst vardagliga även här. Det kommer till ytan utan att det görs en stor grej av det.
E: Ja precis, jag tycker också att det är befriande att läsa om platser när de får vara centrala och föra berättelsen. Inte som en kuliss till berättelsen, utan att den faktiskt är bärande för hela novellen.
N: Verkligen! I ”Gå” gör hon en vandring söderut från Gällivare. Novellen, och vandringen, blir som en bearbetning som leder till en försoning. Som många av Norlins texter ser ut, tycker jag. Kvinnan sprider ut sin sorg geografiskt ned till Östersund, för att sedan återvända till Gällivare som ny.
E: Det är väldigt likt i ”Kul för dig, trist för mig”. När bandet är på väg hem igen, efter konflikter och försoningar längs vägen, blir tryggheten tillsammans starkare ju längre norrut de färdas.
N: Det är vackert hur tryggheten blir starkare ju längre norrut man kommer. Hon gestaltar det så väl.
E: “Nu började naturen ändras till det man kände till” skriver hon. Jag började tänka på “Arjeplog” då, att vara trygg i det ödsliga, i att bara höra snön och vinden. Det kändes verkligen som den låten där!
N: O, ja! Jag hittade flera delar av novellen, vissa specifika meningsuppbyggnader, som låter precis som de skulle kunna vara textrader i hennes låtar. Tycker det säger så mycket om henne som författare. Att hon verkligen hittat sitt uttryck.
E: Jag med! En mening jag fastnade för, som absolut hade kunnat vara en låtrad är: “Fylldes av en sorg, som jag accepterade”. Och superkul att hon i den här novellen också flörtar med en b-sida på Facit, “Ner i gruvan”. En karaktär använder det uttrycket i en dialog. Så det finns verkligen starka kopplingar till hennes låtar, och som du säger känns det som hon hittat sitt uttryck. Väldigt sömlös övergång från korta låttexter till noveller.
N: Ibland kom jag på mig själv att nästan sjunga vissa bitar. ”Hon hade nu spridit ut sorgen geografiskt / Det kändes fint, som att hon markerat ett revir, som en kissande katt”.
E: 100% låttextmaterial, haha. Tycker att hon är bra på att hitta rytm i texten, det gör det väldigt behagligt att läsa.
N: Det flödar som en sång, som hennes tankar bara flödar på. Precis som kvinnans vandring i inlandet. Med väldigt bra rytm. Norlins låttexter brukar ju också ha en del samhällskritik instucket här och där. Hittade du något sådant?
E: Absolut, det fanns väldigt träffande beskrivningar av olika karaktärer jag tänker att många känner igen, som kanske inte är så… eh, snälla. Vilket var superkul. Typ “art directors med vampyrintresse” i Berlin. Och nyrika appmiljonärer med riktigt ful fake-rokokoinredning. Liksom ett förlöjligande av storstäder, om folk som tror att deras kulturutövning är livsviktig. När det inte alls känns så för huvudpersonen.
N: Haha! Väldigt träffande. I ”Gå” såg jag att hon här och var gjorde anspelningar till samma tema som i ”Skadat exemplar”. Alltså att man bara är ledsen och inte orkar vara glad och social och lyckad, medan alla andra är lyckliga, har företag och hus på Gotland. Kvinnan är bara så ledsen och vill vara själv och sörja. Hon kommer på sig själv med att tänka att normaltillståndet kanske är ledsen.
E: Känns verkligen som att man får en fördjupning i olika teman från hennes låtar. I novellen jag läste är sångaren i bandet någon slags avbild av en arrogant musiker som tror att det han håller på med är livsviktigt. “Jag tror inte på att man kan ha kultur som ett jobb. Jag tror det blir orättvist då. Jag kan inte stå ut med att jag får vara i Berlin och slå på basen i takt när andra tar hand om sjuka.” Också att sångaren skriver extremt töntiga texter om att krossa kapitalismen, som känns otroligt ytliga, men som han tycker är det viktigaste som någonsin skrivits.
N: Jo, det finns ju helt klart många sådana musik-killar som ser det som en rättighet. Som “tycker att det hör hemma hos staten att ge dig jobb så du kan skänka kultur åt folket”. Det blir väl också som en blinkning mot liksom, alla tjejer som får kämpa som sjutton för att bli hörda, nå ut och bli respekterade för sin musik.
E: Tänker lite på raden i ”Dian Fossey” om att gå på Grammisgalan och “fulla tjejer fick pris, för tio år sen var det fulla killar. Ibland händer det nått ändå”. Med liksom lite sarkasm i rösten, det känns ändå som att Annika Norlin egentligen tycker att hela musikbranschen är, jag vet inte, otillgänglig och ytlig.
N: Precis min tanke! Det är den ju också, otillgänglig. För sedan går det så snabbt tills det är för sent, för sent för att bli dansare och konsertcellist.
E: Tycker också det är fint att hela novellen avslutas med att ett band återförenas och gör en superfin spelning tillsammans, där allt bara faller på plats. Liksom kärleken till att spela musik ihop är också väldigt bärande i novellen, och det känns också väldigt typiskt Norlin. Trots att de egentligen känner sig för gamla och tänker att de borde göra nått “riktigt”.
N: Jag tycker det, ”Gå” knyts även den ihop i ett Norlin-tema. Den avslutas med att återkomma till platsen igen, komma hem till tryggheten långt upp i norr. Att bli mött på station, att inse att alla är barn trots att de är vuxna.. Blev så himla gråtig av de sista styckena i novellen, de var verkligen extremt starka. Allt avslutas ihop så fint av sista meningen:
“Nu sa han, Mattias:
»Nå kom då, så åker vi väl hem.«” På tal om plats, trygghet och dialekt.
E: Åh, så fint! Tycker också att båda novellerna är precis som hennes texter, liksom att de studerar något väldigt mänskligt och vardagligt, både med humor och allvar. Att det blir väldigt tillgängligt och nära.

N: Norlin är ju det, expert på det vardagliga. Diskbänksrealismens drottning. Jag blev väldigt imponerad av hennes skönlitterära debut.
E: Samma här! Det känns också väldigt självklart och naturligt, hon har ju liksom redan en väldigt utpräglad röst och ett speciellt sätt att berätta. Den lyser verkligen igenom tycker jag. Man kan typ höra hennes röst i huvudet när man läser.
N: Jo, det håller jag med om! Och rätt format valde hon också! Novellsamlingen är väl lite litteraturens motsvarighet till skivalbum? Glad att det blev noveller, också.
E: Hahaha, ja, så bra liknelse! Var hennes första singel som författare hennes radionovell Mattan då?
N: Det skulle man väl kunna säga! Nu får vi väl bara se om hon har mer skönlitterärt i sig. Det känns som det, hon kommer berätta länge till.
E: Hoppas! Känns också som att hon kan få utlopp för idéer som inte gör sig som låtar på det här sättet med. Tycker att det är synd att såna här geniala idéer ska gå till spillo.
N: Det är nog hennes tanke tänker jag, få utveckla sig lite ibland.
E: Känns som vi sammanfattat våra tankar rätt bra! Mycket blinkningar till gamla teman i nya tappningar. Mycket norlinskt. Tack för samtalet! Som en digital bokklubb med musikreferenser. Bästa av två världar!
N: Verkligen, så kul! Tack själv! Mer Annika Norlin åt folket!