Shabaka and the Ancestors – We Are Sent Here By History

Shabaka Hutchings cementerade under andra halvan av 10-talet sin plats som den brittiska jazzens centralfigurer. Saxofonisten, som föddes i London men tillbringade sin barndom på Barbados, har över det senaste halvdecenniet smält samman karibiska rytmer, hiphop-influenser och jazz i en rad olika sammanhang. Efter att först ha varit medlem i jazzfunk-gruppen Melt Yourself Down har han sedan skivdebuten 2013 varvat album med sina tre huvudsakliga projekt Sons of Kemet, The Comet is Coming och Shabaka and the Ancestors.   

Det förstnämnda bandet släppte sin senaste skiva 2018, det andra 2019 och således är 2020 Shabaka and the Ancestors år. Som både bandnamnet och albumtiteln antyder spelar traditionen en stor roll i konstellationen, som tar ett kliv bort från Sons of Kemets rytmiska genrehybridjazz och The Comet is Comings psykedeliska sci-fi-jazzrock med en blick bakåt mot den spirituella jazzens mästare.

Ekon av John och Alice Coltrane, Pharoah Sanders och Sun Ra Arkestra, som Hutchings för övrigt spelat med, hörs över hela skivan – men också från Hutchings karibiska rötter och den sydafrikanska jazzscenen som de resterande delarna av orkestern härrör ur. Till skillnad från Hutchings övriga projekt är the Ancestors nämligen inte ett London-baserat projekt, utan ett sydafrikanskt sådant, vilket ger musiken en markant särprägel.

Projektet startade som ett samarbete mellan Hutchings en grupp lokala musiker under resor till Johannesburg och Kapstaden för fem år sedan, vilket resulterade i albumet Wisdom of Elders 2016. Musikaliskt är We Are Sent Here By History en vidareutveckling den väg som utstakades då, men förbättrad och mer raffinerad i nästan varje aspekt.

Musiken pendlar mellan det kosmiska och det suggestivt malande. Hela skivan förs framåt av ett rytmiskt driv som nästan framstår som maniskt, lika energiskt och fantasirikt som mörkt och olycksbådande. Basen får göra en hel del melodiskt grovgöra, ofta är det bara den som uppehåller en melodi medan övriga instrument kaotiskt cirkulerar runt den. Alt-saxofonisten Mthunzi Mvubus toner flätas samman med Hutchings tenorsax i konstanta anfall mot rytmsektionen.

Där föregångaren varnade om en kommande samhällskollaps får man säga att We Are Sent Here By History är en ögonblicksskildring inifrån kollapsen själv. Skivan centreras kring ett narrativ om en civilisation i sönderfall av poeten Siyabonga Mthembu. Utifrån Mthembus dikter, som på skivan tolkas genom mässande sång och spoken word, komponerade Hutchings melodier som sedan fick växa tillsammans med resten av bandet.

Skivan beskrivs av bandet själva som ”a meditation of our coming extinction as a species” men trots dess nedslående domedagstema bör den, enligt Hutchings själv, betraktas som en blick framåt där målet snarare är att göra ett försök att artikulera vad som måste brännas ner och vad som är värt att bevara ur det nuvarande samhället. För även om musiken stundtals är kosmisk och utsvävande är skivans tema allt annat. Elva djupt fokuserade berättelser om vita människors destruktiva kraft, kolonialism, rasism och i låtar som ”Teach Me How To Be Vulnerable”, ”Finally (The Man Cried)” och ”We Will Work (On Redefining Manhood)” även toxisk manlighet.

Sammantaget är det ett album som trots sin längd mår bäst av att konsumeras i en helhet från start till mål, även om höjdpunkter som ”Go My Heart, Go To Heaven”, ”Run, The Darkness Will Pass” och ”The Coming of the Strange One” i skivans mittenparti svävar en nivå över allt annat.

Låt oss hoppas att Skandinaviendatumen i sommar inte ställs in eller skjuts på framtiden för vi behöver det här mer än någonsin just nu. Ett av årets hittills mest monumentala verk.

[Impulse!, 13 mars]

8