Pearl Jam – Gigaton

Med ett omslag prytt av hjärtfrekvenser och en smältande glaciär är det med skepsis jag tar mig an Pearl Jams elfte studioalbum. I det första pulsslaget står bandnamnet som om de var en del av jordklotets slående hjärta. De är absolut aktuellt, till och med nödvändigt, men också absolut skitnödigt. 

Den lilla uppförsbacken som omslaget orsakat visar sig vara något rockikonerna snabbt tar sig över. Första låten ”Who Ever Said” är rå och kraftfull med eftertryck på kraft. Refrängen med raden ”Who ever said it’s all been said gave up on satisfaction” sätter sig snabbt och står efter många genomlysningar fortfarande som ett av albumets bästa spår. 

Eddie Vedders röst är fenomenal. Precis som tidigare är den tålig och skör på samma gång. Jag är övertygad om att han på egen hand kunnat ro i land även de svagaste av musikprojekt. En vital frontperson är trots allt den viktigaste ingrediensen för ett band inom genrebegreppet rock. 

Det inledande spåret tillsammans med efterföljande singlarna ”Superblood Wolfmoon” och ”Dance of the Clairvoyants” har precis de kvalitéer som många band tappar när medlemmarna börjar närmare sig 60. Pearl Jam har en påtaglig hunger. 

Utöver de inledande låtarna framstår dock Pearl Jam mer som ett medelåldersband. Bandet måste inte skriva ballader för att få fram ett budskap eller för att förmedla en känsla, ändå gör de det. Det fungerar alldeles utmärkt med riviga ”Quick Espace” istället för en sömnig ”Retrograde”. Bandet klär bättre i vördnadsfull aggression än svulstiga visor i dur. Det är där albumets problem ligger. Krisande klimatfrågor och Trump-kritik gör sig bättre i rasande fart än genom arenahymner vars refränger är gjorda för en tändare-i-luften-publik, om jag tillåts använda en utdöd referens.

Även om inte alla låtar går i linje med bandets annars så respektfulla aura så är ändå Gigaton en väldigt bra skiva och det är svårt att inte ge den väl godkänt. 

Tight, värdigt och tidsenligt. 

[Monkeywrench Records/Republic Records, 27 mars]

7