När det inte finns några aktuella spelningar att recensera av kända orsaker så kan det passa att ta på sig retroglasögonen. Och vad passar bättre än att göra det med en spelning som gavs för på dagen 43 år sedan. Det var då Bruce Springsteen, tillsammans med E Street Band och blåssektionen Miami Horns avslutade turnén som i efterhand fått namnet Lawsuit Tour på Music Hall i Boston. Spelningen betraktas vanligen som en av de allra bästa som Bruce spelat.
Efter att Bruce gått från lovande till storstjärna med Born To Run (1975) satt han på ett kontrakt med sin manager och medproducent Mike Appel som inte alls speglade hans framgång. Kontraktet hade skrivits redan innan Bruce spelade in sin första skiva, det vill säga när han inte brydde sig om pengar utan var nöjd med att bara få ut sin musik. Men 1976 ville han ha bättre villkor och drog Mike Appel inför rätta. Konflikten gjorde att Bruce, fortfarande låst under sitt kontrakt, inte fick spela in ny musik och i stället gav sig ut på turné utan att ha någon skiva att marknadsföra. I detta kan vi säkert hitta att spelningarna under vintern 76/77 blev så vansinnigt bra. Han var arg och hade något att bevisa, samtidigt som materialet från de tidigare skivorna verkligen hade satt sig i live-format.
Den avslutande spelningen i Boston finns dokumenterad på bootlegen From The Dark Heart of a Dream som är i alldeles utmärkt ljudkvalitet. Jag ska nu försöka mig på det nästan omöjliga projektet att i ord beskriva denna konsert. Vi tar det i ordning (notera att alla streams utom ”Backstreets” är från 23 mars då det är den spelningen som finns på youtube).
Bruce inleder spelningen med att vråla Are you ready for the final moment? Are you ready for the last time? som att det inte bara är sista spelningen på turnén utan i hela hans karriär. Med tanke på hans konflikt med Appel och hans energi denna kväll är det nästan som man undrar om han är inne på samma tankar själv. Bandet dundrar sedan in i ”Night”, en av karriärens mest självklara öppningslåtar och energin går i taket direkt.
Efter en habil version av då outgivna ”Don’t Look Back” (släpptes senare på Tracks-boxen, 1998) fortsätter det med en version av ”Spirit In The Night” som är betydligt mer aggressiv än såväl albumversionen och det gospelinfluerade arrangemang den haft på senare turnéer. Clarence Clemons, som också verkar gå över lik denna kväll, blåser några mäktiga solon på saxofonen.
Fenomenala ”Incident On 57th Street” inleds med att Bruce dedikerar den till the Cleveland Boys who will never die. The Cleveland Boys var några fans från just Cleveland som under 4 juli året innan i brist på annat att göra hade åkt till Asbury Park, där Bruce huserade, för att se om de kunde hitta honom. Det lyckades, och de fick till och med följa med Bruce hem på efterfest och spendera natten där. Under åren därefter kommenterade Bruce ofta Oh, there’s those Cleveland Boys again. Vilket var ofta, eftersom de reste runt och såg honom så ofta de kunde.
”Incident…” är i grunden en otrolig låt, för mig tveklöst på Springsteens topp fem, men i Boston var den ännu bättre. Bruce överskattar nästan, men bara nästan, sin sångröst i de sista refrängerna och sjunger med ett högt och för honom ovanligt vibrato som förstärker låtens romantiska narrativ.
”Thunder Road” följer med kort, ursnyggt pianointro innan munspelsintrot som den vanligen startat med på senare år. Till skillnad från hur den brukar låta när den spelats under 2000-talet sjunger Bruce den mer som en rocklåt. Numera närmar han sig låten betydligt mer sansat.
Det märks här också tydligt att Bruce är extra laddad denna kväll. Hans röst är överallt. I instrumentalpartierna kastar han ur sig massa spontana vrål och andra ljud på som det verkar rena infall.
Bo Diddleys ”Mona” fungerar som ett långt intro till ”She’s The One” och i ”Tenth Avenue Freeze-Out” är blåssektionen Miami Horns på scenen för första gången. Miami Horns kom inte alls från Miami utan var baserade i Philadelphia. De hade spelat med Southside Johnny året innan, efter att Little Steven satt ihop blåssektionen åt honom. Steve kallade sig vid denna tid för Miami Steve, eftersom han inte tyckte om vintern och därför ville att hans namn skulle referera till ett ställe som alltid har sommar. Låten har tveklöst varit ännu bättre arrangerad på senare turnéer men Bruce börjar komma i riktig trans och det är väldigt underhållande.
Förutom vid ett klubbgig 2011 var det i Boston sista gången som den outgivna ”Action In The Streets” spelades och det är lite synd att den glömts bort. Anledningen kan vara att delar av låten använts i andra, både tidigare och senare kompositioner (”A Love So Fine”, ”So Young and In Love”, ”Paradise by the ”C””). Här inleds den med ett sagolikt intro där Bruce upprepade gånger vrålar Are you alive? innan Clarence Clemons och Miami Horns sätter sin prägel på låten.
Efter full attack i en magisk version av ”It’s Hard To Be a Saint In The City” med ett helt galet outro där hela bandet går på max, följer spelningens mest omtalade ögonblick. En 17-minutersversion av ”Backstreets” fylld av ilska och frustration. Med tanke på den pågående rättsprocessen mot Mike Appel kan man mycket väl tänka sig att texten, som handlar om två vänner som slitits isär, med historien skriven just denna kväll är riktad mot honom och att tjejen som refereras i mellansnacket bara får agera metafor. Oavsett vilket så exploderar Bruce av känslor mot slutet, när han upprepade gånger vrålar Blow it all away! kompad av Roy Bittans hamrande piano. Förmodligen den bästa version som gjorts av låten.
Därefter följer ”Jungleland” som precis som några av de andra låtarna från Born To Run har ett något rockigare arrangemang än både på skiva och under senare turnéer. Speciellt i verserna går det inte att hålla styr på Bruce denna kväll. Clemons saxofonsolo är som alltid en monumental höjdpunkt.
Efter en lång version av ”Rosalita” med en bandpresentation där Miami Horns får för sig att spela en bit ur ”Auld Lang Syne”, och några effektfulla Bring it up till ett enormt svängigt outro, spelas ”Born To Run” i en furiös sprintversion. Omstarten med The highway’s jammed with broken heroes on a last chance power drive, en av populärmusikens vackraste textrader, går i 180. Här finns inte ens sekunder att hämta andan på.
”Backstreets”, ” Jungleland”, ”Rosalita” och ”Born to Run” i följd. Puh! Är det slut nu? Inte riktigt. E Street Band har fått briljera i två timmar, nu är det dags för Miami Horns.
Under delar av 70-talet brukade Bruce ofta avsluta sina spelningar med att spela Gary US Bonds ”Quarter To Three”, en showstopper av högsta kaliber, och dra ut den tills all energi var förbrukad. På skiva i original är den två och en halv minuter, i Boston spelades den i elva. Låten i sig är ganska banal, men extremt catchy och med en melodi som gör att det är lätt att starta om den så många gånger man känner för. ”Quarter To Three” hade på 70-talet samma status på Springsteens spelningar som ”Twist and Shout” fick senare och avslutades ibland med att en genomsvettig Bruce fejk-svimmade på scenen och fick skakas till liv av sina bandkamrater innan de startade om låten en sista gång.
Bostonspelningarna (fyra stycken på fyra dagar 22-25 mars) var dock inte normala. Med Miami Horns i högform fortsätter festen med Righteous Brothers-låten (även om det är Mitch Ryders version som Springsteen hade som förebild) ”Little Latin Lupe Lu” och sen direkt in i The Dovells ”You Can’t Sit Down” som också hade gjort ett fullgott jobb som avslutare. Om det inte vore så att Bruce tyckte det var en bra idé att även spela en tiominutersversion av Jackie Wilsons ”Higher and Higher” med fantastiskt blås och flera omstarter.
Trots att låten bara spelades av Bruce fyra gånger 1977 så har det varit mer regel än undantag att man sett skyltar i publiken som önskat ”Higher and Higher” under hela hans arena-epok. Till slut spelade han den några gånger 2009 och ytterligare några enstaka gånger därefter.
Ett av skälen till att just Boston 25 mars 1977 anses som en av de bästa spelningar som Bruce Springsteen gjort är naturligtvis att den finns dokumenterad i bra kvalitet. Men det finns också fler skäl. Endast få av låtarna spelades i standardversioner, låtlistan är otroligt väl sammansatt och saknar svaga punkter och framför allt så har han själv en sån där kväll när han verkar helt besatt av något.
Andra Springsteen-fans har säkert andra favoritspelningar, inte minst någon man själv varit på men det går såklart inte att jämföra, men för egen del är Boston 25 mars 1977 den jag oftast återkommer till när jag vill återupptäcka hur fantastisk rockmusik kan vara. Och spelningen i sin helhet bör också ses som en käftsmäll till Mike Appel – du kan stoppa mig från att ge ut ny musik, men du kan aldrig stoppa mig från att köra över fullsatta spelställen kväll efter kväll.
Varför var Springsteen bättre live 1977 än exempelvis 2012? Ja, framför allt handlar det om att spelningarna från 1977 (och 1978) saknar svackor. De bygger rakt igenom på fantastiska låtar framförda med rå energi av ett hungrigt band. Förutom att det senare materialet är mer ojämnt skulle Springsteen 1977 inte heller få för sig att låta en unge i publiken sjunga en refräng till någon av hans mer populära låtar såsom han gjort med ”Waitin’ On a Sunny Day” på senare turnéer. Springsteen 1977 skulle inte plocka åt sig skyltar från publiken och spela fem önskelåtar på rad, varav några inte riktigt håller måttet. Han var inte lika uppenbart publikfriande då, eftersom han hade saker han var tvungen att säga. Och så hörs det på inspelningarna att konserterna från 1977 och 1978 är inomhus på trånga, svettiga ställen och inte på en gigantisk fotbollsarena.
Med det sagt så har jag uppskattat varenda Springsteen-spelning jag själv sett live, han är än idag en förstklassig entertainer och musiker, men när jag dagdrömmer hamnar jag ändå vanligen på Music Hall i Boston den 25 mars 1977.
Drygt två månader efter Boston-spelningen löste sig tvisten med Mike Appel då han gick med på att ge upp rättigheterna mot en för dåtiden ganska omfattande engångssumma. Därefter kunde Bruce ta de över 80 låtar han skrivit under tre år in i studion och släppa tio av dem på Darkness On The Edge of Town året efter.
