Peach Baby är ett av tre band som bokats till HYMNs femårsfest. Madeleine Bergquist träffade Judith Stocks (J), Elenoor Rovers (E) och Moa McAllister (M) för ett snack och en fika på ett café på Möllevången i Malmö.
Senaste gången vi träffade två tredjedelar av trion som utgör Peach Baby så hette de SaidArtch och var baserade i både Malmö och Göteborg. Nu bor samtliga medlemmar i Malmö sedan tre år tillbaka. När vi ses en tisdagseftermiddag, på ett café på Möllevången, är de på väg till veckans rep-pass och vi börjar med att prata om huruvida Malmö varit en bra stad att utvecklas som band i.
– Jag tycker att det varit det, vi har haft ganska lätt att få spelningar runt om i stan, sen vet jag inte om det är så generellt för alla. Det har verkligen varit tacksamt att få komma igång och spela ute så pass snabbt. Det har varit en boost för oss att spela runt om i Skåne, berättar Elenoor.
”Det har verkligen varit tacksamt att få komma igång och spela ute så pass snabbt”
– Jag tänker att storleken på staden gör mycket, det är lite mindre än Stockholm – så det är bekvämt avståndsmässigt också. Man behöver inte åka så långt för att repa, men också för att man kan spela på att folk känner igen ens namn när man letar spelningar och så, säger Moa som precis som Elenoor ursprungligen är från Stockholm.
Judith, som är uppvuxen i Göteborg, fyller i:
– Det finns också något i Malmö som stad, mentaliteten här är inte så hetsig eller karriäristisk. Det är nice att långsamt få utvecklas. I Stockholm är det snarare så att man måste ha skivbolag direkt och allt måste gå snabbt, men i Malmö får man mer göra på sitt eget sätt. Det finns andra valmöjligheter här, inte samma stress.
– Alla känner alla i branschen här och det har gått snabbare att få grepp om nätverket här än i Stockholm, fortsätter Elenoor.
För ungefär ett år sedan bestämde sig SaidArtch att bli Peach Baby och namnbytet blev också en slags nystart.
M: – Vi pratade ganska mycket om det, att nu har vi ett annat namn, allt är lite mer uttänkt, vi har kommit fram till vilken inriktning vi vill ha.
Varför bytte ni namn?
E: – Folk hade svårt att uttala SaidArtch, de hittade inte oss på sociala medier. Det var ett märkligt namn helt enkelt. Vi ville ha ett namn som är lite catchy och som man kan lägga på minnet. Det känns mer som ett koncept och ett namn som representerar oss. Det står för det vi håller på med.
J: – Vi kom till en punkt när vi kände att vi ville ta bandet lite mer på allvar och våga satsa.
”Vi ville ha ett namn som är lite catchy och som man kan lägga på minnet”
I fjol kom också ep:n I Don’t Wanna Talk About Stuff och precis som gällande föregångaren In The Beginning Of Time gav bandet ut skivan på egen hand. Jag frågar om det var en självklarhet att arbeta på det sättet.
J: – Vi har funderat lite fram och tillbaka, men där vi är nu har vi känt att det är skönt att ha full kontroll. Men det är lite både och.
M: – Verkligen både och. Vi har pratat rätt mycket om funktionen av att ha ett skivbolag. Så vi har utforskat lite och tänkt att ”okej en bokare kanske?”. Det känns ganska löst det här med skivbolag just nu. Varför är det viktigt att ha det just nu? Det kanske är mer väsentligt att ha ett bokningsbolag eller ett pr-bolag i ryggen numera?
Men hittills har ni gjort allt själva?
E: – Ja och det har varit ganska mycket jobb, så det är därför vi funderat på att ta in hjälp utifrån. Det hade varit rätt skönt att slippa allt admin-jobb. Det tar mycket tid från själva skapandet. Men man lär sig mycket av det också.
Vid sidan av Peach Baby har Judith ett soloprojekt medan Elenoor har pluggat musikproduktion och nu arbetar på legendariska Tambourine. Hon berättar att hon skriver mycket musik men hittills har hon inte släppt något i eget namn. Moa fokuserar på Peach Baby och jobbar. Alla tre bidrar dock till låtskrivandet i bandet.
J: – Jag tycker att vi är totalt demokratiska. Det är väldigt spännande och befriande att inte ha en frontperson.
”Det är väldigt spännande och befriande att inte ha en frontperson”
E: – Alla beslut ska gå genom alla. Det är kanske också en bromskloss, men det blir oftast väldigt bra när alla får säga sitt och känner sig trygga med det.
M: – Vi har provat en lite annorlunda process på sistone där vi mer suttit och gjort som skelett hemma, med arr och så, och sen tagit dem till replokalen och satt ihop allting.
J: – Till förra ep:n skrev vi allt i replokalen, så vi har testat lite olika koncept. Det var jättekul men sen kände vi att vi ville att processen skulle gå lite snabbare.
Hur tycker ni att era ep:s skiljer sig åt?
J: – Den första ep:n var nog mer enhetlig egentligen, den nya är mer spretig. Men det är som att prova nya kläder, vi utvecklas hela tiden i det att vi blir tydligare gällande vem vi är.
Kan ni berätta lite om varför ni valde att ta in en saxofonist på låten ”Mad”?
E: – Vi kände en grym saxofonist som vi har jobbat med mycket innan, och vi har gillat att ta in andra element, precis som Judith säger – vi tycker om att testa nya kläder. Just den grejen med saxofonen tyckte jag var väldigt ”spot on” oss.
J: – Vi är inte rädda för att det ska bli fult, vi vågar äga det vi gör och leka med det vi skapar.
”Vi är inte rädda för att det ska bli fult, vi vågar äga det vi gör och leka med det vi skapar”
På sistone har samtliga tre medlemmar börjat öva lite mer på sina instrument. När de startade bandet så var instrumenten nya för dem.
M: – Jag har funderat mycket på inställningen till instrumentet på sistone, att jag vill äga det vi skriver och producerar men jag vill också äga instrumentet. Äga gitarren. Ha något slags mål och utvecklas.
I Don’t Wanna Talk About Stuff spelades in på Musikhögskolan i Stockholm ihop med bekanta till trion. Det var också bekanta som togs in för att mastra och mixa.
E: – Vi bestämde oss för att bara jobba med kvinnor, hela vägen. Det kändes viktigt för oss.
Senast vi träffades så nämnde ni bland andra HAIM som influenser. Har er musikaliska inspiration förändrats på något sätt?
M: – Vi har faktiskt börjat prata mer om referenser och influenser…
J: – Det finns något i att vi kommer från olika håll alla tre, men att vår gemensamma brännpunkt är stämsångsrock. Just sången är något vi gläds över allihop men sen är det bara positivt att vi kommer från lite olika musikaliska bakgrunder.
E: – Men gällande influenser har vi nog inte förändrats så mycket sen starten, det har alltid varit mycket attityd. Vi försöker plocka lite från olika världar på ett sätt som vi kanske inte upplever att vi har hört förut. Det får vara mjukt och vackert, men samtidigt fult och hårt och mycket attityd.
”Det får vara mjukt och vackert, men samtidigt fult och hårt och mycket attityd”
Under våren kommer Peach Baby att fokusera på att spela in nytt material, men de är inte säkra på om det blir ett album eller en ep ännu.
E: – Till skillnad från innan så har vi bestämt oss för att vi den här gången ska tänka genom allt lite mer, från början till slut. Ta oss lite själva mer på allvar, tänka lite mer i koncept. Tidigare har det varit så att de låtarna som finns inspelade är de låtar som finns. Men nu har vi lite mer material.
J: – Den här gången blir det mer en röd tråd, mer som ett musikaliskt universum än flera.
