I år är det 30 år sedan Manchester-bandet The Stone Roses gjorde sin största spelning dittills, på Spike Island i floden Mersey inför runt 28000 fans. Efter konserten i maj 1990 trodde många, inklusive de själva, att de skulle bli världens största band. Det hände aldrig.
The Stone Roses gig på Spike Island har blivit legendariskt i brittisk media. Hur skulle det kunna bli annorlunda? Ett gäng vita arbetarklass-killar som glorifierade drogkulturen, hatade Margaret Thatcher och låg på ett oberoende skivbolag. Med andra ord, musikjournalisterna för pladask för dem. Det hade tagit många år för dem att ta sig dit – fem år sedan debutsingeln. Spike Island var på många sätt höjdpunkten av deras karriär. Därefter gick det utför och anledningarna var flertaliga. Konserten har hyllats, förkastats och filmatiserats.
I maj i år planeras en jubileumskonsert på Spike Island, för att fira att det den är 30 år sedan The Stone Roses stod på scenen. Bandet själva har inte haft något intresse av att medverka. Istället spelar The Clone Roses och tributeband till flera andra akter från britpop-eran. Ett par DJs som var med och värmde upp 1990 är dock även med i år. Faktum är att originaleventet närmast var en endags-festival som ägde rum under en ”bank holiday” då alla var lediga. Folk strömmade till redan från middagstid eftersom musiken höll på i mer än 10 timmar.
1990 var inget bra år – varken för engelsk politik, brittiskt musikliv eller The Stone Roses kreativitet. De hade precis året innan släppt sitt debutalbum, som i min mening är ett av 80-talets absolut bästa album, med sin skimrande produktion av John Leckie. 1989 kom även bandets kanske bästa singel, ”Fools Gold”, som aldrig var med på något album men sålde guld i Storbritannien.
1990 var bandets enda släpp (förutom nypressar av tre gamla singlar) däremot ”One Love”. De började spela den live ungefär vid den här tiden på året och det ryktades att det var första smakprovet på ett kommande album. Så blev det inte. Det skulle dröja fyra år tills album nummer två till slut kom ut och då var ”One Love” inte med. Och bra var kanske det eftersom den egentligen bara låter som en sämre version of ”Fools Gold”.
Bakgrund
Låt oss göra en recap av vad som hände runt 1990. Musikbranschen hade blivit allt maffigare, pr-upptågen hetsigare och försäljningen av skivor sporrades på av introduktion av det nya glittrande mediet Compact Disc och musikvideokanalen MTV:s intåg i Europa.
Vi som växte upp på 90-talet kan knappt känna igen musikindustrin sådan som den är idag. Omedelbar, global och diasporisk. Detta jämfört med hur den då var driven av konsumtionen av det fysiska formatet: albumet. Visserligen har vi alltid lyssnat på radio, men det som tidigare främst var en pr-maskin som skulle lyfta försäljningen av musik har idag ersatts av on-demand streaming. Lite som en oändlig mängd radiostationer. Det krävs inte längre något nytt för att få konsumenten att spendera sin lön på musik. Allt finns ju redan där. Gratis.
Istället är det åtkomsten till musiken vi betalar för. Artisterna själva tjänar nästan ingenting på att släppa musik längre. Många hiphopartister väljer istället att släppa mixtapes, vilket inte kräver någon inblandning från ett skivbolag.
Det sägs att The Stone Roses inte tjänade en krona på Spike Island heller. Det blev säkert en stor summa för deras management däremot. Basisten Mani (nu i Primal Scream) hävdar i en intervju med NME att deras manager inte ens ville betala deras öl på puben efter konserten.
Men den maskin som musikindustrin var på 90-talet resulterade inte bara i finansiella framgångar. Själva skapandet förändrades också, då ständigt nya genrer och subgenrer uppfanns på löpande band, för att tillfredsställa publikens ”behov” av det senaste. Ett behov som aldrig funnits där, men som skapats av branschen och understöddes av media. Aldrig har väl så många musikstilar sett dagens ljus som på 90-talet. House populariserades, britpop, grunge, shoegaze, trashmetal, skatepunk, boybands, gangstarap, triphop, nu-metal, emo, post-hardcore, industrirock, slowcore, altcountry och en mängd andra fenomen kom och gick igen. Vissa kommer aldrig att saknas.
Just britpopen spåras ofta tillbaka till början av 90-talet. Men bakgrunden till Oasis, Blur, Suede och andra popbands framgång under denna tid kan egentligen spåras tillbaka till mitten av 80-talet. Då började små independentbolag att återigen ge ut singlar av gitarrbaserade band från både England och Skottland. Ett av dem var Creation Records som bildats av några skottar som flyttat till London. De skulle senare bli skivbolaget som signerade Oasis.
Men det var ett annat band som länge var på väg att bli britpopens stora hjältar. Det var The Stone Roses från Manchester. De faktiskt var en stor förebild för Oasis och framförallt Noel Gallagher, som ofta nämner dem i intervjuer.
Dokumentären Live Forever: The rise and fall of Britpop från 2003 inleds med The Stone Roses legendomsusade spelning på Spike Island. Visserligen var det en succé för bandet att spela för en så stor publik, men de hade stora tekniska problem och många i publiken kunde knappt höra musiken. Som Noel Gallagher berättar i dokumentären spelade det inte så stor roll, eftersom det var gemenskapen som var det viktiga – att alla hade samlats på ett och samma ställe.
Spike Island har jämförts med Woodstock, kanske främst för den höga förekomsten av gräs och ecstasy. Musikjournalisten Jon Savage säger i dokumentären att han aldrig sett så många ungdomar ta droger tidigare och antagligen märkte de flesta inte av problemen på scenen.
Konserten på Spike Island
Det finns många vittnesmål från de tusentals besökarna. Både The Guardian och NME publicerade artiklar om konserten runt 25-årsjubileumet. Då hade The Stone Roses återförenats sedan några år tillbaka och till och med spelat på den nu nedlagda Hultsfredfestivalen i Sverige.
Samma månad, juni 2012 gjorde bandet tre spelningar på hemmaplan i Manchester. Där var publiken nästan tre gånger så stor som på Spike Island och arrangemanget var naturligtvis mer påkostat. De sammanlagt 220 000 biljetterna sålde slut på en dryg timme, vilket fortfarande är rekord i Storbritannien.
Konserterna filmades och blev en del av dokumentären Made of Stone som fick biopremiär året efter. Filmen är gjord av Shane Meadows (This Is England) och är en fullständigt partisk hyllning till bandet. Namnet kommer från låten ”Made of Stone” på The Stone Roses första album – en låt som lånar friskt från Primal Screams gamla singel ”Velocity Girl”.
Månaden efter hade filmen Spike Island premiär. Den handlar inte direkt om The Stone Roses men kulminerar med några ungdomar från Manchesters upplevelse av spelningen, från andra sidan stängslen där många samlats för att att festa eller försöka ta sig in till den sedan länge utsålda konserten.
I filmens början får vi följa ett gäng unga killar (historiskt korrekt eftersom britpopen var extremt mansdominerad) som vill ta sig till händelsernas centrum. De spelar självklart själva i ett band som heter Shadowcaster och är inspirerade av The Stone Roses. Skådespelarna är till och med stylade för att likna medlemmarna i The Stone Roses. De hade kunnat vara verklighetens Oasis.
Det är en underhållande film men är långt ifrån lika välgjord som Steven Soderberghs Beats från förra året – en film som skildrar slutet av denna era istället för mittpunkten.
Analys
1990 var en mittpunkt, men även ett antiklimax. Året kan bäst beskrivas som ett stormens öga med få musikaliska höjdpunkter. Inte jämfört med 1989 eller 1991. ’91 var året då Primal Scream släppte Screamadelica, Blurs första album kom ut och My Bloody Valentine, Massive Attack, Teenage Fanclub, LFO, Saint Etienne med flera släppte alla klassiska album.
Det var ett sådant år som i musikhistorien beskrivs som en vändpunkt. En musikhistoria som precis som alla andra historier är skriven av vita män. Sådana extremt produktiva år brukar ligga ungefär ett decennium ifrån varandra. Kanske för att det gjorde det lättare för sönderknarkade journalister att stycka upp utvecklingen i lättsmälta sjok.
Det hela började naturligtvis i mitten av 50-talet, när vita män stal bluesen och kallade det för rock’n’roll. Därefter 1968 och 1979. 1988-89 kallas ofta för ”the second summer of love” i brittisk media. Det är en period som förevigats av många, t.ex. i tidigare nämnda filmen Beats och i fotografen Seana Gavins bok och utställning Spiral Baby – även den från 2019.
1989 präglades Storbritannien av dansmusikens (och ecstasyns) stora utspridning, med Manchester och klubben Hacienda (etablerad av Factory Records) som centrum. Till och med New Order gjorde ett techno-inspirerat album 1989, med namnet Technique. Det som kallades ”madchester” var en förening av rockmusiken och dansmusiken. Även The Stone Roses var ett band som formats av danskulturen, men gjorde klassiska låtar med stora refränger, inspirerade av 60-talets Merseybeat men även Orange Juice och tidiga Primal Scream (som i sin tur var besatta av The Byrds).
1990 var ett märkligt stillsamt år även för The Stone Roses. Samtidigt som de höll på att bli landets största band efter att debutalbumet äntligen börjat sälja ordentligt, ville de lämna sitt skivkontrakt med Silvertone, som de lovat 8 album. Tvisten pågick länge och även om rätten i slutändan dömde till bandets fördel blev det en stor käpp i hjulet och de tappade hypen.
Slutsats
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gjorde att Spike Island inte var början på en framgångsrik karriär. Kanske hade de svårt att hantera kändisskapet, pressen och drogerna. Det är lätt att glömma att musikindustrin på den tiden tvingade band och artister att passa in i strikta mallar och följa marknadsplaner. Helst ett album per år, omgivet av tre-fyra singlar och en lång turné för att sedan återupprepas gång på gång. På så sätt höll man försäljningen igång året runt. När The Stone Roses efter Spike Island inte kom ut med ett nytt album blev den amerikanska grungen snabbt det hetaste på listorna
Där har vi en annan bit av pusslet: den ständiga kampen mellan USA och Storbritannien om vem som dominerade marknaden. Efter den brittiska invasionen på 60-talet hade Storbritannien hamnat i skymundan.
I september samma år som konserten på Spike Island letade sig Nirvana in på den engelska singeltoppen för första gången med ”Sliver”. Ett annat sätt att beskriva året 1990 är också som halvvägs mellan Nirvanas två första album Bleached (1989) och Nevermind (1991). Året efter fick de en dubbel platinum-singel i Storbritannien, det vill säga mer än en miljon sålda exemplar. Idag känns det helt ofattbart att någon skulle betala pengar för CD-singel. ”Smells Like Teen Spirit” sålde är mer än dubbelt så mycket som The Stone Roses mest populära singel dittills.
När Storbritannien till slut ”slog tillbaka” var det inte Stone Roses som stod för musiken, utan Oasis, som sålde nästan två miljoner exemplar av ”Wonderwall”.
Vissa ser fortfarande britpopen som ett gigantiskt pr-jippo (dessutom med politiska kopplingar till Labour-partiet) utarbetat för att kontra grungen och amerikanska band som just Nirvana.
Oasis hade alltid ett medvetet mål i att bli världens bästa band, men framför allt det största. Och i förlängningen: att det återigen skulle vara England som var hem åt världens mest älskade band. ”Större än The Beatles” som de själva sa – ett statement de stulit rakt av från Ian Brown och company.
The Stone Roses nådde aldrig hela vägen fram och konserten på Spike Island har blivit emblematisk. 1995 skulle de ha spelat på Glastonbury men de blev tvungna att ställa in. Det blev spiken i kistan för bandet, i den omgången.
