En gång i tiden var Simple Minds något av det mest spännande som hände inom brittisk musik. De vävde samman postpunkens mörker, krautrockens experimentlusta och fascinationen för synthens nya möjligheter med slagkraftig kommersiell popmusik. Album som Empires And Dance (1980) och Sons And Fascination (1981) utmanade rockens traditioner och begränsningar. Efterföljande New Gold Dream (1982) blev ett av de verk som musikaliskt definierade 80-talet.
Men det var då. Kanske blickade new wave-bandet från Glasgow för mycket mot U2s framgångar när de i mitten av decenniet gick mot ett svulstigare, mer strömlinjeformat och anonymt arenarock-sound.
Turnén som tar dem till Malmö för (faktiskt) allra första gången bär namnet ”40 Years of Hits”. Det är en sanning med viss modifikation för de har väl egentligen inte haft några hits sedan 1995 års ”She’s A River”. Och att döma av publikresponsen när den spelas ikväll är det knappt någon som kommer ihåg den.
Det var utan tvekan (framför allt det tidiga) 80-talet som var Simple Minds tid. Dagens upplaga, med de båda 60-åringarna Jim Kerr och Charlie Burchill som kvarvarande originalmedlemmar, har dock accepterat att de har storhetstiden en bra bit bakom sig.
När de spelar på Malmö Live är medelåldern som väntat hög. 60- och 70-talister som växte upp med bandet har lagt ut en hyfsad slant i hopp om en rejäl nostalgitripp. Vilket är precis vad de får.
Kvällens två och en halv timme långa spelning fokuserar, med några få undantag, på perioden som inleddes med rätt så ordinära postpunkdebuten Life In A Day (1979) och avslutades med folkrockiga U2-flirten Real Life (1991).
Scenshowen är enkel men effektiv och det är slående vilken låtskatt de besitter. I vart fall så länge de håller sig inom nämnda tidsspann. När de med ljudkulissen ”Dolphins” rör sig några år framåt i diskografin tycks de gå vilse. Däremot är ”Waterfront” fortfarande en riktigt stark urladdning och ”The American” så catchig som arenaanpassad postpunk kan bli. Även storvulna, sentimentala sena 80-talsballaden ”Belfast Child” blir riktigt fin när jag lyckas tänka bort det hiskeliga daterade synthflöjtintrot.
Problemet är att energinivån inte riktigt är i paritet. Om tiden, efter två decennier av 80-talsnostalgi, gett dem viss musikalisk återupprättelse på äldre dagar så har den inte varit lika förlåtande mot scenpersonligheten Jim Kerr. Rösten håller inte hela maratonspelningen igenom och de käcka tillropen klär inte en (en gång i tiden) cool rockstjärna.
”Alive And Kicking” heter andra extranumret och den beskrivningen summerade hela deras 80-tal. Kvällens spelning sammanfattas dock bättre av albumtiteln Once Upon A Time.
