Fredagskvällen kom smygande till Göteborg och solnedgången över Stenafärjan vid Masthugget färgade himlen vackert rosaröd innan kvällsmörkret definitivt tog över.
För en sann nostalgiker var det enkelt att välja att gå till Valand denna kväll. På programmet stod 35-årsfirande Psychotic Youth. Det var väldigt länge sedan jag var på Valand så kombinationen med ett band jag framför allt lyssnade på för länge sedan och en lokal jag inte egentligen har någon större konsertrelation till gjorde mig nyfiken.
Psychotic Youth bildades 1985. Jag har för mig att jag såg dem på Malmöfestivalen i slutet av 1980-talet eller början av 1990-talet, men kan minnas fel. Jag är däremot säker på att jag såg dem på Pustervik i Göteborg för några år sedan. Bandet kretsar kring sångaren Jörgen Westman och jag minns framför allt plattan Some Fun från slutet av 1980-talet. Band som Sator, Nomads och The Sinners tävlade om utrymmet på grammofonen under en period tillsammans med utländska storheter som till exempel Devo, The Ramones, Dead Kennedys och The Black Crowes.
Men först ut denna kväll var Satisfactory som är ett relativt nytt band, men med rutinerade musiker, bland annat Tommy Liljegren från Stonecake och Micke Solén från Sator. Kvartetten gick på scen kvart i åtta och inledde med ”I Don’t Wanna Know” i snyggt lila ljus. Det lät bra från början och det blev en fin spelning under drygt en halvtimme där höjdpunkten var vackra ”Follow the River”. Satisfactory lär vara på gång med sitt debutalbum och det ser jag fram emot.
Därefter var det tänkt att legendarerna i Easy skulle ha spelat, men de ställde in tidigare under dagen och ersättes av Dogsmile. Det kanske inte var en slump med tanke på att flera medlemmar i Dogsmile även ingår i Easy, men det var en snabb och bra lösning, även om jag hade sett fram emot att se Easy. Dogsmile har släppt ny musik på senare år, men är för mig är de mest kända för albumet Hey, I Just Wanna Say Hello som släpptes för 25 år sedan.
De sex musikerna gick på scen kvart i nio och det blev en härlig spelning med en stor ljudbild . ”Lovers/Haters” var vacker och dramatisk medan ”Sound of Tomorrow” fick tankarna att fint sväva iväg mot Belle & Sebastian.
Konserten avslutningsdel, efter ungefär 40 minuter, var väldigt speciell. Först spelades en fin cover av Camouflage-låten ”Violetta du”. Låten finns på deras debutplatta från 1985 så det var 35-årsjubileum för den också. Sångaren Ingemar Karlsson var med i Camouflage, så det är nog den enklaste förklaringen till att den spelades. Därefter blev det en snygg version av The Cures ”A Forest” i lilagrönt ljus. The Cure spelade på Valand i oktober 1980 så det var ett riktigt härligt sätt att hedra 40-årsjubileet av den spelningen. Det är en spelning som ofta nämns när man pratar med göteborgare om konsertminnen. Frågan är hur stort Valand egentligen var på den tiden, om alla verkligen var där?
Ljuset fortsatte att lysa grönlila från scenen och Motörheads klassiker ”Ace of Spades” dundrade ut ur högtalarna. Den släpptes i november 1980 så det var nog ett ganska omedvetet 40-årsjubileum för den låten bland besökarna.
Det var en mysig atmosfär på Valand och bra ljud genomgående. Ljuset var snyggt över scenen och den runda takmålningen mot den vita bakgrunden, ovanför scenen, gav inramningen ytterligare en dimension. Det blir säkert flera besök till denna anrika lokal framöver då programmet under våren ser spännande ut.
Ett stort svart skynke med vit text hade satts upp på väggen med texten ”PSYCOTIC YOUTH LEGENDARY POWER POP SURF PUNK” när de fem musikerna gick på scen 21:45 och inledde med inledningsspåret ”Mumble” från senaste plattan 21 som släpptes i fjol. Det fortsatte med nya låtar och det kändes som en lite trevande inledning. Men det var en cover som fick fart på tillställningen och det var Jackie DeShannons ”When You Walk in the Room” som för mig är mer känd genom The Searchers version från 1964. Det var en rivig version vi bjöds på och publiken började dansa. Konserten växte successivt och till slut blev det riktigt bra med ”Wanna Be in the Sun”, ”Hot Rod Girl” och avslutande ”Nice Girls”.
Bandet lämnade scenen och publiken jublade. Musikerna kom tillbaka och vi fick klart för oss att Psychotic Youths första rep var i Härnösand och vi skulle få höra en låt från då. De drog igång en rykande version av Richard Berry-låten ”Have Love, Will Travel” från 1959, men den är mer känd för mig genom favoriterna och de Sverigeaktuella garagerockkungarna The Sonics som släppte låten på albumet Here Are The Sonics 1965.
Det blev en perfekt avslutning på en trevlig kväll på Valand. Jag promenerade snabbt förbi Kungsportsavenyn, hörde en man spela John Lennons ”Imagine” på Kungsportsplatsen och såg Bohuslän susa föbi i mörkret genom en fönsterruta. Fredagskvällen var därmed slut och den fylldes på ett fint sätt med flera, mer eller mindre väntade, jubileer.
