Viagra Boys har sedan dundersuccén med Street Worms spelat cirka 180 spelningar runt om i världen. Alla med någorlunda matematiskt kunnande kan räkna ut att bandet haft ett tufft schema, speciellt med tanken vad de uträttar på scenen – eller rättare sagt vad frontande Sebastian Murphy gör med sig själv på scenen.
Från suddiga instagramfilmer, livestreams i HD och på en uttömmande spelning på Way out West har jag sett Murphy genomgå en omvänd katarsis, kväll efter kväll. Som en ritual genom grovt självskadebeteende hamnar han mellan total skärpa och ett fullkomlig dränerat tillstånd. På Göteborgsfestivalen, som är rökfri, tog han sig igenom ett paket cigg, några öl och större delen av en liter vodka. Och med det i åtanke är det, i alla fall för mig, komplicerat att komma runt tanken på att bandet snittar drygt 10 spelningar i månaden från slutet av 2018.
Street Worms och skivans efterföljande turnéer var perverterad och e:ad postpunk, som Stockholmarna nu följer upp genom att släppa fyra nya låtar.
Vid första anblick har Common Sense en mer polerad yta. Det inledande titelspåret innehåller syntmattor och en trallvänlig harmonik som gör mig obekväm. Det är förskräckligt att det inte låter mer förskräckligt. Lyckligtvis inser jag att denna låt om ovett är till för att förvirra lyssnaren. En putsad fasad som visar sig var rutten inifrån.
När ”Lick the Bag” drar bort förklädnaden svartnar det för ögonen. Det är som att lyssna på Sonic Youths ”Kool Thing” i den dystopiska framtiden. Den ostoppbara basen och det essentiella blåset jobbar tillsammans på det sätt som vi alla förväntar oss att den ska göra, enligt lex Street Worms.
Resterande spår skaver önskvärt de också, fast på olika sätt. Avslutande ”Blue” låter till exempel som en avtändning med Murphy i sönderfall.
De fyra spåren är uppfriskande men ställer sig inte jämförbara med debutskivan, och varför skulle de – det är ju ”bara” en EP. Common Sense är tråkigt och sunt förnuft med en twist.
[YEAR 0001, 6 mars]
