För ett tag sedan snubblade jag av oklar anledning in på en matskribents sociala medie-konto. En av bilderna föreställde den persiska rätten ”khoresht fesenjan” som skribenten i fråga hade lagat och bildtexten lät bland annat meddela att denna planerar att citat: ”utveckla receptet med aubergine och koriander”. Bland kommentarerna insinuerade ett riktigt stolpskott att berberis och granatäppelkärnor är samma sak. Det är såklart ren och skär idioti, berberis har inget i den grytan att göra. Jag gick i taket, blev fullständigt rasande på bara några sekunder och så var humöret för den dagen spikat.
Och visst vilar det något otroligt ignorant och kolonialt över detta beteende, att känna ett behov av att basunera ut sina planer på att skända en maträtt, att anse sig ha mandat att ”utveckla” en rätt som inte sällan betyder så mycket för tusentals svenskar. Jag är generellt inte för starka åsikter – vilket paradoxalt nog är en rätt stark åsikt i sig – mycket i livet är ju självklarheter, absolut fakta. När det gäller just mat är jag dock av den starka åsikten att den enda typ av modifiering som bör uppmuntras är byte av animaliska till vegetabiliska ingredienser. Föga förvånande är detta något som ovan nämnda skribent sällan ägnar sig åt.
För den som anser att min reaktion är överdriven vill jag gärna förklara. Khoresht fesenjan är en del av min historia. Ett arv och en historia som jag alltid har haft och troligtvis alltid kommer att ha begränsad tillgång till, därav min irritation.
Det kan vara av vikt att komma ihåg att varje diaspora bär på sin egen historia, egentligen är det ju inte heller riktigt så enkelt. Varje familj och varje individ bär på sina egna berättelser, minnen och upplevelser. Ändå tycker jag mig ha identifierat att gemensamt för många diasporor är de olika generationernas förhållande till varandra, flykten och livet i exil.
Första generationen klagar sällan, fastän många nog skulle skriva under på att det är den generation som har mest fog att klaga. Första generationen försöker hålla ihop allt, förtränger och är tacksam. Första generationen har sedan länge gjort avkall på sina drömmar och sätter istället sin tilltro till den andra generationen. Andra generationen ställer sällan frågor men tänker desto mer. Andra generationen tar ofta ansvar för första generationens känslor, bär på den första generationens ilska. Tredje generationen brukar ställa de där viktiga frågorna som andra generationen aldrig ställer. Tredje generationen börjar prata om det, om flykten och alla minnen.
Jag är en del av den persiska diasporan, dess andra generation. För mig har det inneburit att jag är till naturen rotlös, med en i perioder krisande identitet. Så upptagen har jag varit med ett frenetiskt identitetssökande att jag uppenbarligen missade den kritiska period under vilken en lär sig att skilja på ”de” och ”dem”.
Kanske är det som Kjell Höglund en gång sa, att intresset för den egna identiteten tar slut i det att vi enas om att vi alla är människor. Kanske har Höglund rätt, kanske spelar det ingen roll, vad vet jag. Men jag tänker att det ändå i mångt och mycket är var och ens ensak, att det inte bör finnas någon konflikt i att identifiera sig som iranier och samtidigt med vördnad och kärlek i rösten kalla Bredsand för sin hemort.
Hursomhelst. Oavsett om våra föräldrar var anhängare av Shahen, aktiva i Tudeh eller något däremellan är rådande konsensus i de flesta kretsar att det var bättre förr. Därför har jag nedan listat femton (utan inbördes ordning) persiska prerevolutionära musikakter.
Fereydoun Farrokhzad
Musikern och poeten Farrokhzad var redan innan revolutionen en känd kulturpersonlighet som med sitt populära tv-sända musikprogram introducerade akter som Shohreh och Sattar till det iranska folket.
I en inspelning post revolutionen kommenterar Farrokhzad några av sina gamla låtar och refererar till sin musik som ett sorts verktyg. ”Ba zabane bi zabani” kallar Farrokhzad det för, slarvigt översatt ”att tala utan språket” och syftar då på att denna talade genom sin musik. När det fria ordet inte längre är särskilt fritt får en ta till andra medel, exempelvis musik.
Shohreh
Shohreh slog igenom några år innan revolutionen och tvingades i likhet med de flesta andra i denna lista fly landet och fortsätta sin karriär i exil, med anledning av revolutionen 1979. Just Shohreh är ett tacksamt namn att söka på, på nätet finns flertalet klipp från tidigare nämnda tv-program tillgängliga.
Sattar
Att Sattar har en förmåga att på ett skickligt sätt kombinera den traditionella musiken med popen framgår tydligt och kan måhända vara förklaringen till den enorma framgång som denna hade redan innan revolutionen.
Hayedeh
Trots att Hayedeh var klassiskt skolad och inledde sin karriär i det mer traditionella ”fältet” räknas denna till en av de främsta inom persisk popmusik. Hayedeh har kommit att bli närmast en symbol för många i den persiska diasporan. Att lyssna på Hayedeh är som att blotta ett avgrundshål i själen, en portal till ett sår som aldrig läker. Ett sår som går i arv, från generation till generation.
Mahasti
Mahasti , tidigare nämnda Hayedehs yngre syskon, inledde sin karriär några år tidigare och kom att skapa musik som platsar i samma genre som Hayedehs. Precis som Hayedeh ägnade Mahasti de förstå åren av sin karriär åt den traditionella persiska musiken.
Ramesh
Ramesh är en fantastisk musiker som slog igenom rejält redan innan revolutionen. Nätet är fullt av klipp från liveframträdanden samt tv-sända framträdanden tillsammans med Farrokhzad. Från ett estetiskt perspektiv är Ramesh enligt mig den mest intressanta musiker som nämns i denna lista. Här finns mycket att hämta, framförallt när det gäller scenkläder och musikvideos.
Exempellåten nedan har sitt ursprung i en traditionell visa med text på sorani.
Marjan
Marjan, ännu ett exempel på en musiker vars blomstrande karriär kom att sättas på paus på grund av revolutionen.
Googoosh
I väst kan Googoosh för den oinsatta tänkas vara det mest bekanta namnet i denna lista. Närmast ikonisk när det gäller persisk popmusik, med en karriär som sträcker sig flera decennier tillbaka.
Kourosh Yaghmaei
Sommaren 2018 cirkulerade ett klipp från Nas releasefest för albumet NASIR på nätet. Klippet föreställde några av amerikansk hiphops giganter, diggandes under Queensboro Bridge, till en samplad pianoslinga som jag har känt till så länge jag kan minnas. Nas hade samplat Yaghmaeis tidlösa ”Gole Yakh” och jag minns hur enormt stort det var, hur jag fylldes av en känsla av eufori och något som närmast kan liknas vid en form av stolthet.
Yaghmaei beskrivs ofta som den främsta på persisk psykedelisk rock, därför är det möjligt att det givet sin musikhistoriska kontext är lämpligt att nämna de musiker som Yaghmaei har inspirerat samt inspirerats av. Jag har dock aldrig haft en ambition att vara den typen av snubbig skribent som ägnar sig åt förtäckt namedropping, därför låter jag bli.
Här kommer återigen en exempellåt med text på ett annat språk än farsi, nämligen azari.
Sima Bina
Multikonstnären Sima Bina räknas till en av de främsta på iransk folkmusik och i likhet med Googoosh inledde Bina sin musikaliska karriär vid en väldigt tidig ålder.
Pooran
Nu är vi framme vid den del av listan som utgörs av det ”gamla gardet”, det kan både inspelningar och mastring vittna om. Som så många andra musiker som var verksamma under samma tid ägnade Pooran sig åt att blanda pop med den mer traditionella musiken.
Marzieh
I dagarna släppte svenska Allyawan singeln ”Marzieh”, en hyllning till ett av den traditionella persiska musikens tyngsta namn.
Manouchehr Sakhaee
Sakhaee kan vara en av flera anledningar till att jag var en aning lillgammal som barn men vad gör det, musiken är fortfarande lika bra efter alla dessa år.
Parisa
En aning yngre än tidigare nämnda musiker bär klassiskt skolade Parisa på en av den traditionella musikens mest begåvade röster.
Viguen
Viguen var en av den persiska popmusikens förgrundsgestalter och tillsammans med Hayedeh det som spelades mest i mitt föräldrahem. Få röster signalerar så mycket trygghet som Viguens röst gör.
Tilläggas bör, att jag verkligen inte är någon expert. Detta är en lista som främst baserats på det som spelades i det hem jag har vuxit upp i. Någon kanske undrar varför varken Homeyra eller Elaheh är med och om jag ska vara ärlig har jag inget bra svar på det. Femton känns som en rimlig siffra och listan är som sagt högst personlig.
Jag har på många sätt varit priviligierad, framförallt slapp jag uppleva flykten. Mycket har dock tagits ifrån mig, mycket som jag aldrig har haft, som jag alltid har saknat. Därför håller jag hårt i min persiska identitet, vars fundament vilar på tre viktiga pelare: språket, musiken och maten. Jag kan inte göra så mycket åt läget i världen, den lilla makt jag har manifesteras genom att hålla språket och minnet av musiken levande. Samt och kanske framförallt, sätta ned foten vid respektlöst tilltänkta försöka att modifiera maten.
