Real Estate – The Main Thing

I samband med att Real Estate gav ut sin senaste skiva In Mind 2017 sammanfattade musikkritikern Jeremy Gordon bandets storhet med en enkel metafor. Att lyssna på Real Estate, menade han, är som att klappa en söt hund på en solig sommardag. Vissa klagar på att bandet låtit likadant i alla år, men vem kan klaga på att klappa en söt hund en solig dag? Det är kanske inte det mest revolutionerande man kan göra, men likväl ett tidlöst nöje man aldrig kommer tröttna på.

Real Estate har alltid varit ett band som burit sin tråkighet som den sista droppen vatten. Bandet har gjort geografilärarindie som aldrig hymlat med att den är något annat än geografilärarindie i 10 år nu och det går liksom inte att klaga på det. Real Estate är för indierocken vad tennisbollar är för stolsben. Letar man efter action så är det inte Real Estate man vänder sig till.

Med det sagt är Real Estate år 2020 kanske ett band i behov av att ta ut svängarna lite. Man vill inte sitta i solen och klappa en pudel hela dagen när det finns en schäfer eller en tax i närheten. Det är bra hundar allihop, men man vill kanske variera sig lite också?

Tyvärr är svängarna på The Main Thing inte speciellt skarpa och vetter i lite fel riktning. Istället för att röra sig mot okänd mark väljer man att styra mot en mer välpolerad och friktionslös version av sitt redan välpolerade och friktionslösa sound. Real Estate har aldrig varit ett band vars ljudbild skavt men nu mer än någonsin låter den helt oförarglig. De trivsamma gitarrerna har lindats in i mjuka synthmattor och alla kanter har filats med finkorningt sandpapper. Det är bra, men efter 10 år uppstår för första gången en känsla av att man hört det förr och att det möjligen lät bättre då.

Med det sagt är The Main Thing, som hundmetaforen illustrerar, inte en på något vis en dålig skiva. Allt det som gör Real Estate så älskvärda finns här. Martin Courtneys trygga stämma, en otroligt detaljrik produktion och en mängd perfekt konstruerade poplåtar. ”You”, ”November”, ”The Main Thing” och speciellt Teenage Fanclub-doftande ”Procession” har alla melodier som etsar sig fast i pannloben nästan omedelbart.

När förre gitarristen Matt Mondanile inför In Mind sparkades från bandet av Me Too-relaterade skäl ersattes han av Julian Lynch som då andades lite nytt liv i bandet. Lynchs egenartade gitarrspel – som är en av anledningarna att In Mind kändes som en förbättring av bandets formel – är även här en av skivans stora behållningar. Lynch tillåts brodera ut egensinniga gitarrpartier som skapar ytterligare ett lager av nyansrikedom i musiken och får dessutom in ett och annat oväntat solo.

Tyvärr sker detta hela tiden inom Real Estates väldigt strikta grundramar. Den lite jazziga andra halvan av ”Also A But” hade man till exempel gärna velat höra mer av och det är ett perfekt exempel på hur Real Estate hade kunnat låta om de släppt lite på sitt koppel.

[Domino, 28 februari]

6