CB3 – Aeons

Slut dina ögon, frigör ditt sinne och glid in i CB3:s musikaliska universum” lyder ingressen på pressinformationen tillhörande malmöbandets andra fullängdare. Aeons ska vara en resa genom bandets explosiva rockjams och kosmiska ljudlandskap, står det. Beskrivningen är korrekt i teorin men inte i utförandet. 

Charlottas Burnin’ Trio, som är deras fullständiga namn, går mer att likna vid ett segbrunnet tomtebloss än någon explosion i kosmos. Inledande ”Zodiac” maler och nöter utan att komma någon vart. Vidunderlig, bullrig och stor rock imponerar föga när den står still. Albumet gräver sitt eget diket från start.

Det är lite av en sorg att lyssna igenom Aeons. Idén om en trio som låter som en hel fuzzorkester med experimentella inslag är exalterande men ack så tråkigt när den inte håller vad den lovar. En fet produktion och skickliga musiker räcker inte när gitarrsolon och basgång saknar innovation och finess. Att skivbolaget liknar inslag i deras musiken med Jimi Hendrix och Pink Floyd är att sätta på det där tomteblosset en för stor kavaj. Aeons lägger grunden för att uppnå forna jättars storhet men faller kort på precis alla andra delar. 

Att albumet är mixat och färdigställt hos Studio Underjord går enbart att höra under de sista minutrarna då gästspelande Martin Wirén förgyller den grådisiga tillvaron med sin saxofon. Utöver ett glimmande blåscrescendo finns det även passager som är skickligt skrivna men då dessa tillfällen är allt för sparsmakade växer en frustration. CB3 frestar utan att ge belöning. 

Det inledande citatet skulle kunna beskriva dynamisk och välsmord hårdrock med psykedeliska influenser, men orden förblir tomma. 

[Sign Records, 28 februari]

4