Moor Mother, eller Camae Ayewa som hon egentligen heter, är inte och lär inte bli något stort kommersiellt namn i musikvärlden, men för de som letar lite djupare på dagens musikscen är poeten och aktivisten från Philadelphia ett viktigt och ständigt växande namn. Så pass att hon var en av kuratorerna på kreddiga festivalen Le Guess Who? i Utrecht 2018. Och hon var där även under 2019 för att hålla en välbesökt release-happening (intervjuades live och läste poesi) samt uppträda som gästartist.
Om man lyssnat på hennes skivor eller sett henne live är det ganska lätt att förstå att hon har många fans bland de som föredrar experimentellt över mainstream. Hennes musik låter tämligen unik och bygger på stenhård spoken word till suggestivt komp som inte följer några som helst musikaliska regler. Vi hittar soulsamplingar, jazz, elektroniska ljud och utpräglad noise. Inte i bemärkelsen att en låt är jazz och en annan noise utan ofta det mesta på en gång. Tänk er att ni spelar två eller tre skivor samtidigt och att det ändå fungerar.
Moor Mothers musik lär således aldrig spelas på reklamradiostationer. Är man i behov av melodier och refränger har man kommit fel. Tre personer framför mig under spelningen tog på sig sina jackor och lämnade lokalen efter en kvart, jag såg dem inte komma tillbaka. Hennes musik är verkligen inte för alla, men de som ger sig hän och lyssnar ordentligt lär bli fast. Moor Mothers uttryck är aggressivt och äkta och en spelning med henne känns lika mycket som ett politiskt väckelsemöte som en konsert. Hennes ideologi kallar hon för Black Quantum Futurism, vilket också är namnet på ett kollektiv hon driver tillsammans med Rasheedah Phillips.
Texterna behandlar i stor utsträckning ämnen kring svartas roll och situation i USA såväl förr, nu som i framtiden. Sällan i form av omskrivningar utan rakt på sak om rasism, ett sjukt politiskt system och vad som måste göras. Mest påtagligt det sistnämnda. Det är dock ordrikt och går snabbt så live är det nästan omöjligt att följa tråden för en som inte har engelska som modersmål eller är bättre på det än jag. Men det gör ganska lite för man kan nästan förstå vad texterna handlar om bara genom hennes kraftfulla uttryck och attityd. Motståndet är en stor del av hennes estetik, och exakt vad enskilda texter handlar om kan man lyssna in hemma.
Första halvan av spelningen bjuder på en extremt fascinerande ljudbild, då hon har sällskap av en violinspelare som stämt sitt instrument så tonerna nästan skär. Men bara nästan, hans spel är vackert och effektfullt. Tillsammans med det förinspelade kompet som blandar allt och lite till påminner det knappt om något jag upplevt live tidigare. Ibland vackert med soul- och gospelsamplingar, ibland brutalt med närmast industriliknande noise och tung bas. Ofta båda intrycken sammanflätade.
I slutet av spelningen är Moor Mother ensam på scenen, kompet blir hårdare med färre nyanser och den delen tilltalar mig mindre. Den hårda agitationen övergår successivt till en mer partyorienterad avslutning. Vilken når sitt klimax när Moor Mother lämnar scenen till UGK:s klassiker “Int’l Players Anthem” och stort jubel från publiken.
Att hon därefter gjorde ett kort extranummer kunde man ha eller mista, men sammantaget var det en minnesvärd timme med en fascinerande och unik artist som behövs som en orädd och kritisk röst i såväl Trumps USA som i den alltmer kommersialiserade musikbranschen.
