The Comet Is Coming blåser nytt liv i jazzen

20190706 The Comet Is Coming spelar på Roskildefestivalen i Roskilde. Foto Viktor Wallström/Rockfoto

Om det finns ett band som skulle kunna betraktas som posterboys för jazzscenen i London så är det The Comet is Coming för det existerar ingen annan grupp som lika bra representerar den tunna linjen mellan experimentell jazz och hiphop. The Comet Is Coming består av medlemmarna Shabaka Hutchings på sax, Dan Leavers på dubbla analoga syntar och Max Hallet på trummor. Men i gruppsammanhanget går de under namnen King Shabaka, Danalogue och Betamax. Förra året släppte de albumet Trust in the Lifeforce of the Deep Mystery och den bör garanterat räknas bland 2019:s bästa album. Kreativiteten som de frammanar på albumet skapar de flera gånger om när de spelar på Debaser. 

The Comet Is Coming är vid första intryck en slags underlig brorson till Sun Ra Arkestra med samma fascination för science fiction och udda klädstil. Kanske ingen slump då Shabaka Hutchings spelade med dem ett tag. Danalogue står i huvjacka och solglasögon medan Shabaka mer kanaliserar någon slags John Coltrane under sin Cosmic Jazz-period.   

När jag ser tillbaka på Hutchings spelning med Sons of Kemet på Fasching i december förra året så finns en tydlig igenkänning. Det som gör Shabaka Hutchings till en så framträdande musiker är han lyckats skapa ett eget sound i sitt spelande. Men där slutar likheterna till Kemet för utöver det finns det nog ingen annan grupp som låter som The Comet Is Coming. Visst finns det likheter med andra grupper från Londonscenen som också gör ett nummer av att blanda in synthesizers såsom Henry Wus projekt Yussef Kamal och Kamaal Williams men ingen av dem låter såhär ifall inte Shabaka är med på något hörn.

Det finns en tematik i kontakten till varandra som går genom hela spelningen. Ibland lämnar någon av medlemmarna scenen och lämnar fokus på ett enskilt instrument för att sedan sömlöst återvända. Det känns heller aldrig som att det finns något mellanrum i låtarna som vävs ihop till ett enhetligt flow. Även om kända låtar från albumen framförs som exempelvis ”Summon the Fire” så tycker jag inte det blir några egentliga highlights i framförande av låtar då gruppen är en nästan konceptuell upplevelse live.

Mot slutet av spelningen drar Danalogue upp tempot på syntarna till max och fenomenet som uppstår skulle kunna kallas för ”gabber-jazz”, alltså bokstavligen ett gabberbeat med saxofon och trummor. Det känns lite som något slags jazzigt svar på Death Grips gabber-EP Steroids. Runt om mig börjar några lämna lokalen, som att nu har det spårat ur helt. Men jag tycker det är en underbar känsla att få på konsert, speciellt med ett band du redan älskar när du inte har en aning om vad som pågår.

I slutet av spelningen håller Danalogue ett litet tal där han beskriver gruppens instrument som ”archaic technology” d.v.s. instrument som blivit artefakter från en svunnen tid. Ett väldigt sägande påstående om gruppens roll i jazzen som på vissa håll kallats för en död genre. Men efter den här spelningen vet jag att det är struntprat för The Comet Is Coming har med sina arkaiska instrument blåst nytt liv i jazzen.

Arkivbild från Roskilde 20190706. Foto. Viktor Wallström