Häromdagen utannonserade Bright Eyes en stor turné som bland annat tar dem till Skandinavien. Dessutom är 2020 ett jubileumsår för flera av deras album, däribland klassiska I’m Wide Awake, It’s Morning som fyller 15. HYMNs Madeleine Bergquist (M), Daniel Pöhlmann (D) och Joseph Pollack (J) beslöt sig för att ta ett SNACK om skivan för att undersöka hur väl den håller idag.
Daniel: Hej fellow gamla Conorister!
Madeleine: Hej. Mycket att fira i år!
D: I’m Wide Awake… och Digital Ash fyller 15, Fevers and Mirrors fyller 20 och Cassadaga fyller…13.
M: Ja och en stor återföreningsturné. Spekuleras om Way Out West.
D: Turnén ser vi fram emot! Är det nytt material på g? Jag har faktiskt ingen koll. Han gör ju så mycket i olika konstellationer. Kommer på mig själv med att som alltid hänvisa till Bright Eyes som ett soloprojekt. Med sidekicks. Kanske dumt av mig?
Joseph: Men idag skulle fokus väl vara I’m Wide Awake it’s Morning? Hehe. Har sett Bright Eyes live en gång och är ärligt talat inte så intresserad av framtiden. Jag tittar däremot gärna tillbaka.
M: Det verkar vara ett album på gång ja, men det känns ju kanske som att det är gammalt material folk vill höra på denna turné?
D: Helst. Var ni stora fans när I’m Wide Awake… släpptes?
J: Nej, men blev rekommenderad Bright Eyes av en tjej jag var kär i, på msn, typ ett år senare. Laddade ner deras diskografi på piratebay och blev hooked.
M: Allt är väl relativt. Fan och fan, lyssnade mycket på den. Lyssnade konstigt nog knappt alls på det andra albumet som väl släpptes samma dag?
D: Det gjorde ärligt talat inte jag heller. Lyssnade lite på Digital Ash nyligen, men det är bara typ tre låtar från den som håller idag.
J: Jag har ett väldigt starkt minne av den lilla monologen i början av “At The Bottom of Everything”, men känns lite läskigt att berätta för den är anknuten till ett ex. Det är en sån där ”gullig” historia. Men det har också gått mer än tio år, så det kanske är ok att berätta den?
M: Berätta!
J: Hela grejen med att han säger ”It’s a party. It’s a birthday party, we love you very very very much” i slutet innan låten går igång. Min dåvarande flickvän (cirka 2010) pratade mycket i sömnen. Och en gång frågade hon ”vad är det ni alla skrattar åt?”. Som en kul grej översatte jag det. ”Vi har en parad. En födelsedagsparad. Det är din födelsedagsparad! Grattis på födelsedagen! Vi älskar dig väldigt väldigt väldigt mycket!” Hon var tyst en stund och mumlade hon ett ”Tack…?” i sömnen. Det var väldigt mysigt och kul.
D: Jag förstod ärligt talat aldrig poängen med det där försnacket. Det anlägger inte direkt någon stämning som på andra Bright Eyes-skivor.
J: Jag älskar alla hans märkliga snack-delar. Intervjun i Fevers & Mirrors som ballar ur om att hans mamma dränkt flera av hans syskon i ett badkar är ju helt otrolig.
D: Sant. Och den synska telemarketing-kvinnan på ”Clairaudients” är grym
M: “We are Nowhere and it’s Now” som kommer sen är ett av mina favoritspår. Så fint att Emmylou Harris körar.
D: ”We Are Nowhere…” växte väldigt mycket på mig. Älskade den inte i början. Är ett av de bättre spåren för mig nu.
J: Jag har alltid tyckt att den var fin. Och som en estet-linjare 2006-2009 så var ”If you hate the taste of wine, why do you drink it til you’re blind” välciterad på folks bilddagbokspresentationer.
M: Haha det kan jag tänka mig. Du var ju tonåring när skivan kom, var den stor bland ungdomar? Mvh gammal.
D: Chefredaktören tar tempen på kidsen!
J: Jo men det var den. Jag var ett stort fan av Eternal Sunshine of the Spotless Mind och var nyinflyttad i Malmö. En av de få vänner jag hade kopplade ihop mig med en tjej som han också visste gillade filmen. Hon la till mig och började skicka några av hennes favoriter på mp3 till mig i chatten. “Bowl of Oranges” och “First Day of my Life”. Det var sen som jag laddade ner diskografin.
M: ÅH min favoritfilm.
D: Bra låtval!
J: Men absolut var de populära både på Heleneholmskolan och mediegymnasiet i Malmö. Och att visa att man kunde de mer obskyra låtarna kunde avgöra om man fick hångla eller inte på fester.
D: Fan vad plågsamt att behöva lära sig texten, och faktiskt lyssna på hela ”Train Under Water” Men, men. Hångel.
J: Sen var det ju inte helt svårt. Såg man en tjej citera Bright Eyes på sin bilddagbok och man sen såg henne på en fest, då visste man ju att man skulle koppla sin Sony Ericsson Walkman till högtalarsystemet och spela Bright Eyes, då skulle ju hon gå fram och prata med en och inte tvärtom.
D: “Old Soul Song” härnäst då?
M: Jag tycker mest om slutet på den. Conor låter helt desperat. Älskar när han gör det.
J: Fint överlag med blåsinstrumenten i den. Är jag ute och cyklar som påstår att indie på den här tiden inte var särskilt ambitiös gällande blås och stråk-konstellationer i låtar?
D: Beror på. Härjade inte Divine Comedy runt den här tiden? Jag brukade hoppa över denna. Erkänner dock att slutet är bra.
J: Jag har alltid sett den som en av mina favoriter på skivan faktiskt. Just för att den vågar bli lite pampig.
M: Ja det kan man ju inte anklaga ”Lua” för att vara, men…ändå. LUA!
D: Väldigt bra dramaturgi att ha “Lua” efteråt. Som drar ner allt till lugnaste lugna. Men less is more ibland.
M: Kan vara en av mina favoritballader.
D: “Lua”. Det bästa Bright Eyes gjort. Och en av mina absoluta favoritlåtar ever.
M: You look skinny like a model with your eyes all painted black. Känns som något citat från en presentation på helgon.net. Alla som var med på Helgon gillade Bright Eyes förövrigt.
D: Att det krävs så synbart lite för att uppnå perfektion. But me, I’m not a gamble. You can count on me to split.
J: Vad tycker ni om folk som kallar Bright Eyes för emo? Jag hade ett internetbråk om detta senast häromveckan, haha. Angående att jag inte anser Bright Eyes vara emo då.
M: Du väljer sannerligen dina strider!
D: Det är mycket ångestfyllda skrin men har aldrig sett texterna som särskilt emo. Musikaliskt är det rakt inte.
J: Hehe, exakt min argumentation.
M: Vi har redan kommit halvvägs! “Train Under Water” känns väldigt mycket som en klassisk folkpoplåt. I alla fall verserna.
D: Sämst på skivan. Den kommer ingen vart, pågår i all evighet och blir väl ännu svagare genom att läggas mellan två tiopoängare till låtar.
M: Tycker inte den är dålig men som sagt ganska traditionell och inget som sticker ut.
J: Ett annat minne som dyker upp när jag lyssnar på Bright Eyes i mitt rum i ungdomen 2007 – att mamma eller pappa kommer in och frågar: Har du börjat lyssna på country?
M: Haha, det var nog när du lyssnade på denna?
J: Jag tycker att den har ett soft tempo. Det lilla trummandet innan sticket är snyggt.
D: Det var väl många skribenter på den tiden som ville dubba honom till nästa Neil Young?
J: När jag googlade honom på 00-talet var det mycket Bob Dylan. ”Genius lyricsist” osv.
M: Så var det säkert. Manliga musikskribenter letar väl alltid efter nästa manliga geni?
J: [tar en toapaus, kommer tillbaka om någon minut]
M: Du hinner, denna varar ju i all evighet som sagt.
D: Jag kollar in “First Day Of My Life”-videon så länge
M: Klassiker!
J: Tillbaka!
D: En av mina absoluta favoritrader. I don’t know where I am, I don’t know where I’ve been but I know where I want to go. Den är, som “Lua”, rätt nära perfektion
M: Okej, hög tid att erkänna att ”First Day Of My Life” är en av de låtar jag bölat mest till.
J: Haha, det är också en av de jag bölat mest till.
M: Så romantisk.
D: Jag kan också ha bölat till den några gånger….
J: Tror den är på topp 3 på min last fm över mest lyssnade låtar någonsin. Måste dubbelkolla.
M: Har alltid drömt om att någon skulle köra en hel natt för min skull…
J: Andra plats. 260 scrobblingar sen 2006. Grejen är att låten alltid funkar. Den är inte fäst till en person. Varje ny kärlek är the first day of your life. Men du hoppas att du inte kommer anknyta den till en ny. Du hoppas att den du är kär i nu är den du kommer associera låten till.
M: Chocken! Jag hade bara scrobblat den 96 gånger. Trodde det var fler!
J: Kanske inte registrerat scrobbling varje gång den lyssnats på?
M: Nä lyssnade nog mycket på cd. CD! Det säger ju något om hur länge sen det här är…
D: Good old repeat-knappen.
M: Nu blir det honkey tonk! “Another Travelin’ Song”.
D: Rätt plågsam, för att vara ärlig.
M: Ser Conor med en cowboyhatt och ett lasso framför mig. Yihaaa!
J: Ja. Har kört den när jag DJ:at ibland när man varit 100 på att ”de här kommer fucking gilla det här” – jag tycker att den är festlig!
D: Conor Oberst. 25 år och gubbe. Den låter som Traveling Wilburys!
J: Herregud var han bara 25 när han gjorde denna? Musiker slår igenom lika tidigt som fotbollsspelare men väntas att pensionera sig lika sent som brevbärare.
M: Inget fel på gubbar!
D: Nä, men den här genren kan väl Hank Williams ta hand om?Ja, Conor är född 1980.
J: Ännu en låt som mina föräldrar skulle benämnt som ”country”. De säger samma om First Aid Kit och Paul Simons Graceland-skiva.Trots att de älskar ”You Can Call Me Al”-videon med Chevy Chase.
M: Vem gör inte det?
D: Alla älskar väl Al-videon? ?
J: If you walk away i’ll walk away.
D: Och Emmylou är tillbaka! Hon var förvisso med på honky-tonken också…
M: Ja men i ”Land Locked Blues” kommer hon verkligen till sin rätt. Fint att generationer möts och så vidare.
J: Har helt missat att Emmylou Harris är med på denna skiva. Det gör det på något sätt vackrare att Conor gästar First Aid Kit på Lion’s Roar där de refererar till henne. Cirkeln är sluten och så vidare. Måste varit stort för honom då.
D: Det blev alltid till att lyssna på cd:n och hoppa över vartannat spår för min del.
M: Gillar du inte denna? Underbart blås där mot slutet.
D: Jo, älskar denna. Lyssnade på “Lua”, “First Day…” och “Land Locked Blues”. Repeat ad infinitum
M: Hoppas verkligen inte du hoppade över ”Poison Oak”!
J: Den handlar som vi alla vet om Professor Oak i Pokémon.
M: Min absoluta favorit på skivan.
D: Ja, märkt att du tycker det. Kul att ha en egen favorit, men….”Lua”?! Den är dock väldigt bra. Melankolisk, för tanken till prärien.
M: Prärien?
J: Man tänker på öken och mys och ödelagd mark tror jag han menar.
D: Enslig landsväg ner från Nebraska till Mexiko, liksom.
M: Tycker att han sjunger helt fantastiskt på denna. Blir tårögd! Den borde nästan ha avslutat albumet.
D: Fast avslutningen är rätt grym. BEETHOVEN!
J: En grej som ”Road to Joy” definitivt tagit inspiration ifrån är ju elektronisk musik. Uppbyggnaden och allting känns väldigt Chemical Brothers eller Daft Punk. Tidig Daft Punk alltså.
D: Det dröjde innan jag fattade att han refererade till ”inspirationen” redan i låttiteln: Ode to Joy/Road to Joy.
M: Blir lite stressad av Beethoven-slingan, får hjärtklappning.
D: Det är väl meningen eftersom den ballar ur mot slutet…
J: Också väldigt ”electronic” att låna slingor. Lite som The Strokes gör nu med “Dancing With Myself”
M: Pratar du om deras nya singel? Somnade när jag hörde den.
J: Ja precis. De har till och med creddat Billy Idol på den. Jag älskar den…
D: De har släppt ännu en singel, Madeleine. “Bad Decisions”.
M: Jaha, nej den har jag inte hört.
D: Jo, det har du om någonsin lyssnat på Billy Idol ?
J: Känns som att The Strokes och 00-talsnostalgi är tillbaka. 00-talet är äntligen tillbaka!
D: Bright Eyes kommer ju också kanske därför få en ny återuppfödelse.
M: Ja det är väl på tiden kanske. Nu när det är 20-tal och allt.
D: Jösses, 00-talet är retronostalgi nu. Men det funkar fint för mig!
M: Hur tycker ni att I’m Wide Awake… står sig idag?
J: Jag tycker att den är Bright Eyes stabilaste platta.
M: Den har ju helt klart flest ”hits”.
J: Funkar att lyssna på varenda spår utan konstigheter. Det kan man inte säga om alla album 16-åriga Joseph valde att lyssna på.
D: Jag har i och med diskussionen insett att jag är betydligt mer kritisk än jag trodde. De allra bästa spåren finns här, men helheten håller inte för mig. Jag hade gett den 7/10.
M: 7/10 är ett bra betyg!
D: Fevers & Mirrors är full pott och Cassadaga är 9/10 för att jämföra.
J: Jag är mer positivt inställd än innan när jag lyssnade igenom skivan igen. Jag ger den en stark 8/10.
M: Jag är med Joseph här. Fan, det är nästan en nia. Känns som en skiva jag alltid kommer älska.
D: 7/10 är ett bra betyg, men kanske inte från någon som avgudade Bright Eyes när det begav sig.
J: Ja, det är fan en nia… Let’s go 9.
M: Jag har förövrigt köpt förköpsbiljett till spelningen på Vega i Köpenhamn i augusti. 550 spänn. Vi får väl se om det är värt det?
J: Jag vill minnas att han hade sjukt bra mellansnack när han körde på Roskilde. Jag baserar ofta vad jag tycker om artister om hur bra mellansnack de har. I alla fall hur de verkar vara som personer. Kommer han köra i Stockholm också? Tycker inte det är värt en Köpenhamnsresa, haha.
M: Ingen aning. Den som lever får se.
