Shannon Lay + Mikal Cronin på Oceanen – vilket drag!

Shannon Lay pressbild

Det var en lugn tisdagskväll i göteborgska Majorna. Kullerstenarna låg prydligt på plats i Gatenhielmska kulturreservatet och Venus lyste vackert över Eino Hanskis Stigbergs-Lasse från den mörka februarihimlen. Några stenkast bort, vid Oceanen, bjöd kvällen på fina musikbokningar i regi av Woody West.

Shannon Lay kommer från Los Angeles, Kalifornien. Hon ingick tidigare i det fina garagebandet FEELS, men i början av året meddelade bandet att Shannon Lay inte längre är kvar. Vi som har följt Shannon Lays solokarriär kanske inte är så förvånade. Hon har lagt alltmer tid på sin egna musik och i fjol släpptes det tredje albumet August på Sub Pop som genast blev en favoritplatta.

Jag hade förmånen att se henne i holländska Utrecht, under festivalen Le Guess Who?, 2018. Den spelningen minns jag med glädje och den präglades mycket av låtar från albumet Living Water från 2017. Det var i samband med släppet av den plattan jag började lyssna mer på henne.

Det var en mysig atmosfär på Oceanen när jag kom dit vid 19-tiden och en stund senare strömmade de härliga tonerna av Ultimate Painting ut ur högtalarna. Vid scenen var det en dunkel röd belysning.

Shannon Lay gick på scen halv nio, tillsammans med sin Fender Telecaster, och inledde med ”Shuffling Stoned”. Det lät fint från början och spelningen bjöd på en härlig mix av gammalt och nytt. Publiken kändes lite avvaktande i inledningen, men efter ett tag blev det en härlig stämning mellan den skickliga låtskrivaren, sångerskan och, inte minst, gitarristen och oss i publiken. De nakna låtarna omfamnade oss och vi svarade artigt med att vara knäpptysta vilket gav scenframträdandet möjlighet att blomma ut på ett väldigt vackert sätt.

Spelningen bjöd på flera särskilda höjdpunkter där ”All This Life Going Down” i gulaktigt sken, ”November”, ”Come Together” samt Arthur Russell-covern ”A Litte Lost” var några. Allt avslutades med underbara ”Recordning 15” efter ungefär fyrtio minuter. Shannon Lay sa ”tusen tack” och vi var nog många som tänkte detsamma när vi applåderade både länge och väl.

DJ-båset fortsatte att briljera med Kevin Morbys ”I Have Been to the Mountain” och vi väntade på kvällens huvudakt. Ännu en skicklig musiker från Kalifornien stod nämligen på tur.

Mikal Cronin som soloartist kom jag i kontakt med för första gången under Way Out West 2013. Då hade han släppt sitt andra album, som blev en stor favorit, och konserten på Pusterviks stora scen var strålande. Därefter har jag sett honom några gånger, men senast var faktiskt så länge sedan som 2015, under festivalen NOS Primavera Sound i portugisiska Porto. Eller ja, jag såg honom faktiskt under samma festival 2016, men då spelade han bas med Ty Segall vilket han, utöver sin solokärriär, har gjort i många år.

Mikal Cronin gick på scen strax före halv tio tillsammans med en trummis och basist. De inledde med nya ”Shelter” och fortsatte med snygga ”Show Me” innan det blev tvära kast till debutplattan från 2011 och ”Apathy”, i lilarött sken, samt favoriten ”Get Along”.

Det var en betydligt större ljudbild under denna spelning, och det lät bra, men trummorna låg ofta lite väl högt för min smak. Låtarna är ofta mer riviga live än på platta vilket tilltalar mig.

Flera av favoriterna spelades under den knappt timmeslånga spelningen, som främst kretsade om låtar från nya plattan. Jag gladde mig mycket åt ”Say” och avslutningen med ”Weight” i lila sken samt en nästan punkig version av avslutande ”ii) Gold” var grym. Vilket drag! Shannon Lay var även uppe och körade under fina ”Sold”.

Det jublades högt och musikerna inledde extranummer med strålande ”Change” vilket blev en perfekt avslutning för mig denna härliga tisdagskväll.

Turnén rullar vidare genom Europa, bland annat med spelning i Amsterdam imorgon, och allt avslutas i engelska Brighton sista dagen i februari.