Manifestgalan – ett välbehövligt forum

KÅRP pressbild

På min första manifestgala sprang konferenciern Peter Wahlbeck omkring på Debaser Slussens lilla scen och snodde showen från artisterna. Jose Gonzalez fick inte ens hålla ett tacktal. Och nutida storheter som The Knife och Radio Dept fick sina första priser.

16 år senare befinner vi oss på Nalen. Galan har växt, priserna har blivit fler. Men det är fortfarande ett forum för de mindre etablerade artisterna och de hårt arbetande oberoende skivbolagen att synas och hyllas.​
Skandalerna uteblir men kompenseras av att ett flertal av morgondagens svenska musikexporter presenterar sig.

Indiepopbandet Hökartorget från Hedemora tar hem pris som årets nykomling. De har spelat tillsammans i åtta år och man undra om det hade passat bättre i en annan kategori, men ändå fint att de får ett erkännande.​

Malmös Arre! Arre! stal rubrikerna på P3-Guldgalan. På Manifest var de således stjärnor på röda mattan. Med ett väl förberett tacktal hade de potential att höja pulsen på en ganska avslagen gala. Men det blev ett antiklimax när hardcorepunkarna Vidro istället tog hem priset i kategorin årets punk.

​Priset till årets textförfattare gick till samtidstolkarna i Avantgardet för Mellan miljonprogram och Thailand, en av galans mer väntade vinnare tillsammans med Daniel Norgren som vann för internationellt uppmärksammade Wooh Dang i kategorin årets singer/songwriter. Jag hade dock hellre sett Virginia And The Flood kliva upp på scen men det är bara en tidsfråga innan det blir verklighet.​

Galan stressas igenom på 90 minuter och kasten mellan genrer är stora när både dansband, barnmusik och jazz ska avklaras. Kanske behövs det en bättre röd tråd än vilken branschorganisation som utgivande skivbolag är medlem i? Det blir otydligt för den som inte tillhör ”creddig indieelit”. Trots utmaningar är Manifest ändå ett välbehövligt forum där eldsjälar och nytänkande artister får den uppmärksamhet som de förtjänar.​

När Grammisgalan och många andra priser domineras av favoritsegrar är Manifestgalan härligt oförutsägbar. Jag gör ett försök att gissa vinnarna och kammar fel på det mesta. En i många andra sammanhang given vinnare, Cherrie, får se sig slagen. Vinnare  i kategorin Årets Rytm blir istället Ayla som gör svensk dancehall på sitt eget vis. Själva evenemanget är en branschfest precis som alla andra liknande event. Men här finns inget backstageområde och en öppenhet mellan deltagare och nominerade. Lite som galornas version av Emmabodafestivalen på 00-talet.​

Kvällens mest självklara vinnare är Viagra Boys som prisas för Årets live. Gå och se dem så förstår ni vad jag menar. Bland kvällens live-artister levererar Anja Bigrell ett fint nummer som binder samman generationer av svenska indieentusiaster. Kvällens livehöjdpunkt står av JAZZOO för. De prisades i kategorin Årets Barnmusik redan förra året och firar av ett nummer som hör hemma i alla åldrar.

​Hammarkullens ordkonstnärer Aden x Asme prisas för debutskivan 12 till 12 i hårt konkurrensutsatta kategorin Årets hiphop. Årets indie gick förra året till arrangörerna av Statement-festivalen. Och i år väljer juryn att slå ett slag för musikjournalistiken när Robban Becirovic och Close Up Magazine prisas. Under många år har de lyft fram den hårdare delen av svensk rock innan de nyligen fick begrava pappersupplagan. Ett välförtjänt uppmärksammande. Samtidigt så kan man fråga sig vad priset egentligen går till? Här kan i princip vad som helst få pris.

KÅRP visade med Album 1 att de är värdiga arvtagare till The Knife i att föra den experimentella popmusiken vidare. Här prisas de som Årets Synt och om vi ska vara förutseende är de en av de pristagare som lär vara mest välkända när någon googlar fram den här texten i framtiden.​