Dolce hatade varandra men hittade tillbaka

Foto: Nils-Emil Nylander

För tre år sen släppte Dolce det hyllade albumet Av liv och grönska men efter det har det varit relativt tyst från duon från Umeå. När de nu är tillbaka med nya albumet Ur aska är det som ett band som bestämde sig för att lägga ner men istället hittade tillbaka till varandra. I ett Skypesamtal mellan Umeå, Göteborg och Lund berättar Anna Levander (A) och Leopold Nilsson (L) om vad som varit och den nya skivan.

Hur skulle ni beskriva Ur aska?

L: – Vi har tänkt på den som en spegling av den förra skivan. Som negativet till ett foto. Den första skivan handlade om sommaren och när livet står i blom, denna handlar om döden och återuppståndelsen. Kanske inte nödvändigtvis människors död men tanken på dödens del i livets kretslopp. Det handlar om att låta saker vissna och försvinna och ge plats åt nya.

L: – Temat kom ifrån saker som hände i min och Annas relation. Vi bestämde att vi skulle lägga ner, men när vi väl gjorde det så var det som att vi upptäckte att det inte var det vi ville utan att vi var fast i samma hjulspår.

A: – Det var som att vi filade ner våran vänskap och till slut var det enda vi kunde mötas i någon slags vinning i hur bra det gick. Vi såg inte varandra längre, vi tog en paus efter det och det enda vi hade gemensamt var att vi skulle lägga ner. Jag tror att vi behövde den här perioden, det är svårt att säga i efterhand men det har gett perspektiv och gjort oss till något bättre.

”Skivan är lite konstig, det är konstiga former på låtarna”

Hur har den perioden påverkat albumet?

A: – Det har främst påverkat texterna och stämningen överlag i musiken. Vi har någon slags grundvemod, jag hatar att säga vemod men en melankolisk stämning i det vi gör. Jag tycker att den typen av musik och den känslan är väldigt bra, den har bara blivit lite mer deppig den här gången.

L: – Man hör det i ljudbilden. Vi har tillåtit den att bli lite mer eterisk, psalmlik. Det har varit väldigt kul att testa lite mer synthar och trummaskin, och låta det vara ganska långa instrumentala partier. Skivan är lite konstig, det är konstiga former på låtarna, vi har tagit ut svängarna på ett annat sätt.

Kan ni berätta lite om låten “Rinna ut i sand”?

A: – “Rinna ut i sand” är inspelad i skogen, eller finns det ens skog i Göteborg så i en dunge kanske är mer rätt. Både vi och vår producent Mattias Glavå var mer öppna den här gången – att en skiva är spretig behöver inte vara något dåligt, det är detta albums styrka.

L: – Det som är coolt med Glavå är att man verkligen kan ta dit en kärna och en idé och så kan han hitta ett element, en gitarr eller ett pianoljud som får det att verkligen komma till sin rätt.

Det är andra skivan ni jobbar med Mattias Glavå. Hur känner ni att det samarbetet utvecklats?

L: – Det var kul att komma tillbaka till studion och veta ungefär vad som finns där, vara lite tryggare där och i hans process.

A: – Jag tror också att han kunnat vara lite mer ärlig den här gången när man lärt känna och förstå varandra.

När förra skivan gjordes bodde ni båda i Umeå, nu bor du Leopold i Göteborg och Anna kvar i Umeå. Vad har de gjort för ert skapande?

”När man är i en skog i Västergötland så hör man alltid en väg, det finns inte någon ödslighet”

L: – På många sätt är det inte så stor skillnad. Tidigare när vi gjorde musik så var det mycket att vi skickade saker fram och tillbaka till varandra på messenger – skicka en melodi och få tillbaka en textsnutt. Särskilt under perioden då vi hatade varandra tror jag det var bra att ha ett fysiskt avstånd mellan varandra. Som en katharsis för vänskapen.

A: – Jag tror att det är bra att vi inte bor på samma plats längre. Bara den grejen att det finns ett helt annat ansvar att ta kring vår relation om man bor nära. Ska man ses som bara vanliga vänner? Ska man vara i sitt musikerjag då liksom? Nu går de bara in i varandra på ett bra sätt.

L: – Fast jag har börjat sakna Norrland väldigt mycket. Främst skogen. När man är i en skog i Västergötland så hör man alltid en väg, det finns inte någon ödslighet.

Även texterna känns påverkade av vad som hänt. Vad kan ni säga om till exempel “Fyfan va skönt”?

A: – Den är ju väldigt talande, väldigt rakt på. Den handlar om att inte alltid se det man har framför sig. Det är jag som skrivit texten och jag gillar inte att linda in saker för mycket. Efter att jag skrivit första refrängen kände jag bara “äh nu har jag sagt allt så nu kan jag bara sjunga allt igen”.

Foto: Nils-Emil Nylander

Vid förra albumsläppet pratade ni om att era inspirationer var exempelvis Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk. I och med det lite annorlunda soundet, har ni även andra inspirationskällor denna gång?

A: – Vi har väl lite fler inspirationskällor den här gången. Vi har lyssnat mycket på James Blakes tidigare grejer. Senaste är inte jättebra, Retrogade är fortfarande jävligt bra dock. Sen är det väl Fred Åkerström och hela det gamla gardet. Mycket av det jag lyssnar på kokas ihop till något och så snor jag lite grejer.

L: – Visst hör man lite Alkberg i dina grejer Anna?

A: – Du får inte avslöja nu! Men jo.

L: – Han är så jävla bra.

Ni ger er ut på några spelningar i vår. För någon som inte varit, hur är en Dolcespelning?

A: – Alltid lite olika va?

L: – Jag tror att det kan vara ganska kul att se oss spela flera gånger. Framför allt Anna är väldigt bra på att dra folk med folk hon känner runt om i Sverige, typ “jag känner en person som spelar mungiga i Malmö.”.

A: – En gycklare från Malmö!

L: – Det är nästan alltid något vi inte gjort förut så det blir väldigt kul. Ibland är vi bara duo också, då kan det bli jättefint och avskalat.

A: – Det är kul men det är också en nerv för oss. Man blir alltid peppad, typ “jävlar, det låter ju bra det här.”.

Ur aska’ släpps på fredag 21 februari.