Dolce – Ur aska

Umeåbandet Dolce släpper den 21 februari sitt andra album Ur aska. Titeln anspelar på bandets historia, hur de två år efter debuten hamnade i en konflikt som ledde till att de släppte taget om Dolce, och slutade göra musik tillsammans. Avslutet lämnade efter sig ett tomrum i vilket ny musik började arta sig, som sedan skulle bli albumet Ur aska.

Historien bakom albumet är poetisk, att lämna något bakom sig, men att sedan kunna hitta tillbaka till det. Som nya personer, med ny vilja och kraft. Jag hör det i musiken och texterna, det är som ett annat driv, det känns ohämmat och förlösande. En strid ström av mystiska och stundtals cyniska känslor och texter, men absolut inte negativt eller bakåtsträvande. Det är spännande melodier och alla texter tycks blicka framåt, på väg mot något annat, något nytt. Det är vackert.

Jag har svårt att beskriva Dolces musik på ett sätt som verkligen är rättvist, det är kanske någon slags vispop, men det finns också en jazzig känsla och stråkarna ger musiken en skörhet samtidigt som det är kraftfullt. De lyckas verkligen att förena dessa inspirationer och influenser, något jag tycker piggar upp i den svenska popscenen.

“Fyfan” sammanfattar dessa influenser väl. Den börjar långsamt, skört med piano och sång och exploderar sedan i takt med att texten stegrar, med fler instrument för varje ny refräng. Det är en ström av styrka och känslor där text och musik är så perfekt kombinerade. “Väntar du på mig? Fyfan vad synd för dig” kan också vara en av de bästa textraderna som skrivits om att lämna någon och gå vidare.

Det jag gillar allra mest med Ur aska är hur Anna Levander ger texterna liv med sin förtrollande djupa och kraftfulla röst. Singeln “Skyll dig själv” är en helt otrolig break up-låt som är noll procent nostalgisk, den är enbart framåtblickande. Det är underbart att höra Anna sjunga “Du kommer alltid ha nån, men ändå alltid vara ensam”, det är så roligt och deppigt. Sen är det också en riktig hitlåt, och det gör ju inte saken sämre.

Även låtarna där tempot är lite lägre är riktigt starka, och kombinationen av högre tempo och maffiga ljudbilder tillsammans med de lite mjukare, vispop-influerade låtarna gör sig väldigt fint tillsammans.

Ur aska sticker ut och fångar mig vid första lyssning. Jag imponeras av texterna, hur de lyckas leta sig in i mina tankar. Det var längesen ett svenskt album beskrev saker på ett sätt som liknar det jag själv tänker, hur jag formulerar dessa tankar och tänker kring saker som relationer och hur jag vill vara. Det är en så djupgående beskrivning av både små och stora stunder; hur det kan kännas att lämna en relation, vad man säger när det blir tyst i ett samtal eller att våga bli någon annan, våga förändras.

Under lyssningen återkommer jag ständigt till en känsla som jag tycker sammanfattar albumets tema; att ständigt vara i rörelse, att förändras och skapa nytt. Dolce återförenas och skapar sitt starkaste album hittills, verkligen ur askan. Det här är starkare och modigare musik än vi hört tidigare.

[NORR arts, 21 februari]

8