Mac Miller – Circles

Circles är den första postuma skivan som släpps efter Mac Millers allt för tidiga död. Albumet fungerar som en fortsättning på det föregående albumet: Swimming. Enligt producenten Jon Brion som jobbade tillsammans med Mac så skulle det vara ett album i en trilogiserie. Brion fick i uppdrag av Millers familj att färdigställa serien efter hans död. Där Swimming är en blandning av hiphop och sång, är Circles mer fokuserat på sång och det tredje albumet istället ett renodlat hiphopalbum.

Under Macs liv var han aldrig rädd för att testa olika saker. Han har ett dussin olika alias som vardera representerar en ny genre av musik. Allt från jazz till horrorcore-rap. Många av hans försök att bredda sig musikaliskt har varit långt från fullträffar, men med Swimming så visade Mac att han var kapabel till något så mycket större än att bara vara en hiphopartist. Det nya albumet Circels är bara ytterligare ett bevis på att det är sant. Tyvärr så kommer vi aldrig att få se hur mycket Mac Miller hade kunnat utvecklas rent musikaliskt.

 Att kalla Circles ett hiphopalbum är verkligen att tänja på genrens definition. Det är mer ett sing-song-album pådrivet av lo-fi beats som får ta väldigt mycket plats. Mac Millers texter kommer fram nästan lite i bakgrunden och de är framförda med hes och nästan viskande röst. Innehållet i texterna är försiktigt, naket och stundtals hjärtkrossande ärligt. Varje textrad känns genomtänkt och presenterat med mycket omsorg. Jag skulle kalla albumet optimistiskt på ”ett halvfullt glas”-vis.

Titelspåret och första låten på skivan ”Circles” bjuder på stunder av hjärtkrossande ärlighet. Låten är en perfekt fortsättning på avslutningspåret på den föregående skivan. Mac beskrev själv i en tweet natten innan han dog, att avslutningsspåret är som känslan att flyga upp till himmelen.

Att lyssna på ”Circles” förlänger den känslan och det låter som att träffa Mac Miller i lobbyn till himmelen. Det spelas jazzig loungemusik med en sagolik pianomelodi i bakgrunden. Det första han säger till oss är ”Well, this is what it look like right before you fall” som om han redan visste sitt öde och hade funnit sin ro med det. Låten fortsätter med berättelsen om hur han hamnade i denna situation och hur hans liv var som en cirkel som alltid gick från att livet såg ut att bli bättre men alltid hamnade tillbaka i en svacka.

Den som har varit ett fan av Mac Miller länge har alla hört hans cover på ”Lua” och känner till om hans kärlek för Bright Eyes. Denna kärlek gör avtryck på flera ställen under albumets gång. Framför allt på albumets singel ”Good News”. Låten har samtidigt både ett studsigt och plockigt beat. Med en fantastiskt gitarrslinga som jag tror Conor Oberst önskar han hade skrivit. Alla som har lagt på ett falskt leende nån gång och bara låtsas för alla att allt är bra kan känna igen sig i texten. Låten gör ett väldigt bra jobb med att framföra denna känsla av att dölja sina problem i väntan på att det ska bli bra. I slutet av låten känns det faktiskt som om allt kommer att bli bra.

Skivans starkaste låt är ”Hand Me Downs”. Låten handlar om den känsla som en djup kärlek kan ge, att vara bekymmersfri och samtidigt vilja leva ett bättre liv för personen man älskar. Albumets enda gästframträdande hittas på hooken. Det är Baro Sura, en rappare ifrån Australien som knyter ihop låten och ger den en rökfylld jazzklubbsstämning. Andra höjdpunkter på albumet är låten ”Woods” med ett maffigt beat och låten ”I Can See” har en himmelsk hook där Ariana Grande ger bakgrundssång.

Detta album är både det bästa och värsta som hade kunnat hända Mac Miller-fans. Det är ett värdigt och passande album att säga farväl till med men samtidigt svider det lite extra mycket att ha förlorat en så pass talangfull och nyfiken musiker allt för tidigt.

[Warner, 17 januari]

8