Michaela Anne skapade magi på Pustervik

Bild från spelningen i Stockholm. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

Det var tisdag och februari visade sig från sin bättre sida. Eftermiddagsljuset klängde sig fast en bra stund, men kvällsmörkret tog till slut över och vid långgatorna gick allting i ett stilla tempo. Kvällen bjöd på fint besök från USA på Pustervik och det var en vacker inramning på när jag kom dit vid sjutiden. Bakom scenen hängde ett rött draperi, strålkastarna lyste rött och gult och discokulan spred massor av rödgröna cirklar på väggar och golv.

Michaela Anne kommer ursprungligen från Brooklyn, New York, men är numera bosatt i Nashville, Tennessee. Hon har släppt tre album sedan debuten Ease My Mind 2014 och i höstas kom fina Desert Dove. Michaela Anne har även hunnit samarbeta med flera andra artister inom Americana-genren som till exempel Sam Outlaw och Rodney Crowell.

Men först ut var den norska duon Darling West. Det var en ny bekantskap för min del och de gick på scen med varsin gitarr vid åttatiden. De inledde med fina ”Hey There” som jag hann höra under eftermiddagen och det lät bra.

Det blev en spelning, ofta med vacker stämsång, som höll på en halvtimme. Jag kände inte igen några andra låtar, men det är absolut en duo jag ska lyssna på mer framöver.

Vid niotiden gick Michaela Anne på scen och hade med sig tre andra musiker (gitarr, bas och trummor). Hon spelade själv akustisk gitarr och de inledde med ”One Heart” som avlöstes av ”Child of the Wind”, båda från senaste plattan. Det lät fint från början och det var väldigt bra ljud genom hela spelningen.

Michaela Anne är en grymt bra sångerska och musikerna skapade en härlig ljudbild när låtarna passerade. ”Desert Dove”, ”Somebody New” och ”Worrying Mind” var tre, bland många, bra låtar som spelades.

Konserten höll på en och en halv timme och bjöd även på några covers där ”Bluebird Wine” var den som träffade mig bäst. Den spelade Rodney Crowell in tillsammans med Emmylou Harris för några år sedan.

Jag lämnade den välbesökta ovanvåningen och precis när jag hämtade jackan hörde jag att de började spela igen så jag tog mig snabbt uppför trapporna. Det var väldigt bra gjort för avslutningen var magnifik. Michaela Anne och övriga musiker (inklusive Darling West som även var uppe och sjöng tillsammans med henne tidigare under kvällen) ställde sig längst fram på scenen. Hon spelade akustisk gitarr utan förstärkare och sjöng utan mikrofon. Det blev en naken och fin version av ”Be Easy” som avslutades med att publiken bidrog med att sjunga titelorden på ett fint sätt.

Det uppstod en kort stund av magi vid en scenkant och vi var nog många som fick en särskilt behaglig känsla med oss när vi vandrade ut på Järntorget efter konserten. Stunder som dessa blåser inte bort med den hårda västvinden utan lindas varsamt runt hjärtat.