Jag minns det som igår, när Oasis för första gången tog sig in i mitt hjärta. Jag åkte bil i Wales och bilradion spelade ”Whatever”. Det var mitten av 1990-talet och bröderna Gallagher & co satte prägel på mitt musiklyssnande tillsammans med andra brittiska band som till exempel Shed Seven, The Verve och Suede.
Jag åkte till Stockholm och såg Oasis för första gången i Globen 1997 då de stod på höjden av karriären. De hade precis släppt det tredje albumet Be Here Now. Sedan såg jag dem några gånger till innan de splittrades 2009 och därefter har jag inte haft så god koll på vad bröderna har gjort.
Jag såg Liam med Beady Eye på Hultsfredsfestivalen 2011 men det var ingen särskilt lyckad spelning, som jag minns den, och jag har bara hört några enstaka låtar under 2010-talet så när det annonserades att Liam Gallagher skulle ge sig ut på turné kändes det inte självklart att åka och se honom. Jag bokade dock biljett till Oslo, men där ställde han in så det blev en resa till Stockholm istället.
Liams senaste platta platta Why Me? Why Not?, som släpptes i fjol, innehåller flera fina spår, men framför allt visar den att han fortfarande sjunger väldigt bra. Det var den rösten som tog sig in i mitt hjärta för ungefär 25 år sedan.
Globen reste sig som ett stort monument i vintermörkret denna söndag, men det var inte konsertplatsen denna gång utan näraliggande Annexet som sedan länge var utsålt. Eftermiddagens solsken över Götgatan hade förvandlats till en krispig och ganska kall kväll.
Det var mycket folk på plats när jag kom till Annexet vid 19-tiden och halv åtta gick Linn Koch-Emmery på scen för att värma upp publiken. Jag har sett Linn med band två gånger på ganska kort tid (Wien och Göteborg), men då har det rört sig om betydligt mindre scener.
Linn och hennes fyra medmusiker löste uppgiften med större scen utmärkt och jag är övertygad om att hon fick många nya lyssnare efter kvällens spelning som inleddes med ”Forever Sounds” och avslutades med ”Waves” i snyggt rödgult sken. Den instrumentala avslutningen var magnifik och det vill jag gärna höra mer av framöver. Spelningen höll på en halvtimme och Linn Koch-Emmery går från klarhet till klarhet.
Därefter fylldes lokalen av The Sweets klassiker ”Ballroom Blitz” från glamrockens glansdagar i mitten av 1970-talet. Förväntningarna på Annexet kändes höga och det var många människor i 20-25-årsåldern i publiken. Att Oasis musik har hittat nya lyssnare över tiden förvånar mig inte, men att det skulle vara så tydligt var lite överraskande.
Halv nio inleddes konserten med att ”Fuckin in the Bushes” strömmade ut ur högtalarna och en film där Liam sågs i olika sammanhang rullades igång på den stora duken på väggen bakom scenen. De åtta musikerna, varav tre i kören, gick på scen och kort därefter kom även Liam Gallagher in och de inledde med en rykande version av Oasis klassiker ”Rock ’n’ Roll Star” i vitt sken som följdes av nyare ”Halo”. Den stora publiken var med på noterna från början och skanderade ”Liam, Liam” mellan låtarna, som en kvalificerad fotbollspublik, och sjöng med i låtarna efter förmåga.
Spelningen kretsade mycket kring låtar från den nya plattan varvat med Oasis-låtar, men gav även utrymme åt några äldre sololåtar där ”Wall of Glass” träffade mig bäst. Detta utvecklades generellt till en riktigt bra konsert.
Det var ett tight band Liam hade satt ihop och vid flera tillfällen, i samband med Oasis-låtar, förstärktes bandet med Paul ”Bonehead” Arthurs, originalmedlem i Oasis, så bandet innehöll vid dessa tillfällen tre gitarrister. Som gammalt Oasis-fan var det extra fint.
Höjdpunkterna var många men om jag bara väljer tre så blir det ”Morning Glory” i vackert rosa sken, lågmälda ”Once” och, lite oväntade, ”Gas Panic” som fyllde mitt hjärta för psykedelia behagligt mycket.
Avslutningen var en lång allsång av ”Live Forever” som var Oasis första topp-10-singel i England, en gång i tiden. När Oasis spelade den i Globen 1997 minns jag att ”Live Forever” tillägnades Lady Diana.
Musikerna lämnade scenen och publiken jublade. Det var cirka 70 minuter fyllda av musik när det är som bäst och helt säkert var det långt ifrån slut.
Det dröjde inte länge förrän musikerna kom tillbaka till scenen och inledde extranummer med ”Acquiesce”, vilket jag menar är en av Oasis allra bästa låtar. Det blev kvällens absoluta höjdpunkt för min del. Tiden stod plötsligt helt stilla, Liam sjöng gudomligt bra medan kören och publiken körade Noels ursprungliga B-tema. Det var så bra att det inte längre spelade någon roll att det stod MCFC på en av förstärkarna!
Bland extranumren var det i övrigt främst ”Supersonic” som tog tag i mig och det avslutades med en ganska kort och avskalad version av ”Champagne Supernova”, endast med piano, sång och trummor.
Publiken jublade igen och lokalen tändes inte så jag stod kvar. Efter ett tag kom alla musiker in igen och avslutade med en rykande version av ”Cigarettes & Alcohol”. Publiken jublade, musikerna lämnade scenen och Annexet tömdes långsamt. Många sjöng ”Wonderwall”, som inte spelades under konserten, på väg ut ur lokalen.
Wow, vilken kväll det blev! Liam Gallagher, forever, you’re my Rock ’n’ Roll Star!
