Daniel Norgren och hans musik har onekligen varit med och format det som vi skulle kunna kalla för den svenska lumberjack-popen. Tillsammans med band som Amason, The Tallest Man on Earth och kanske till och med Hurula har de skapat ett nytt svenskt sound.
En slags vittring från den moderna svenska landsbygden med låttexter om naturen, akustiska instrument och varma, krispiga inspelningar.
Det var nästan sex år sedan jag såg Daniel Norgren senast, på Mejeriet i Lund. Då, 2014 med sitt färskpressade succéalbum Buck i bagaget – var han verkligen en iskall timmerarbetare som varken pratade mellan låtarna eller rörde sig på scenen. På Vega finns ingenting kvar av den gamla Daniel Norgren som spelade på Mejeriet för sex år sedan.
Jag älskar när artister bryter mot konventionella live-normer som att strunta i att spela det kändaste låtarna, göra en Bob Dylan och spela låtar på ett helt annat sätt så att ingen kan höra vilken låt det är eller som Daniel Norgren – öppna med hitlåten, ”The Day That Just Begun” som blivit en stor framgång genom medverkan i en försäkringsreklam på TV. Det är ett riktigt smakfullt öppningsnummer som följs av några fler dimmiga pianoballader. Och visst sker lite mellansnack med låtarna, en bandintroduktion, till och med ett lustigt skämt som jag tyvärr varken hörde eller fattade men resten av publiken gjorde det och det var ju bra
Det är inte förrän fyrtio minuter in som Norgren plockar upp gitarren och spelar vad som jag och resten av publiken verkar uppfatta som fragment ur riffet till ”Moonshine Got Me”. Det blir ett riktigt fint gung och bandet krautmanglar riffet om och om igen i typ tio minuter. Någon text ur ”Moonshine” kommer aldrig utan mynnar istället ut i låten ”Howling Around My Happy Home”. Stämningen börjar bli riktigt intensiv när bandet jammat i snart tjugo minuter och alla väntar på att detta ska övergå i ”Moonshine Got Me”. Och ja, låten kommer men inte alls i samma tempo eller med samma känsla som det föregående jammet hade. I stället kommer den kanske tröttaste versionen jag någonsin har hört av denna pampiga bluesdänga. Inte alls den där glöden som fanns tidigare under konserten. Bara en slags plojversionen för att den skulle spelas, kanske vore bättre om man hade skippat den helt.
Spelningen repar sig och bandet hittar tillbaka till det där ljuvliga myset och gunget som hördes tidigare under konserten. En riktigt höjdpunkt är låten ”Music Tape” från albumet Buck som också blir som ett slags skärva i ett långt och intensivt jam. Det är i det här exemplet som den där landsbygdspoppen som jag tidigare pratade om verkligen blir som tydligast. Bara ett simpelt och monotont jammande där man turas om att sola och att sjunga. Det känns genuint, det känns spontant och levande och textraden ”I mowed the lawn with his lawnmower, And in a week or two the grass will be tall again, talar för sig själv i det avseendet.
Hela konserten känns otroligt genuin. Det syns att både Norgren och bandet älskar vad de gör på scenen. Det blir inte tydligare än när Norgren vänder om ut på scenen igen efter redan tre spelade extranummer och spelar ett fjärde helt själv. Han ville verkligen inte sluta spela även fast bandet lämnat scenen och skjortan är dyngsur av svett. En fröjd att se, en fröjd att höra och bland det bästa jag sett på länge.
Arkivbild. Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto
