Råå – med nya färger i paletten

Foto: Jenny Baumgartner

Magnus Sveningsson är före detta basist i Cardigans och har en rad andra musikprojekt bakom sig som countrybandet Up the Mountain. Tillsammans med gruppen Råå släppte han albumet Skånes järnvägar 2018 och nu är de aktuella med en ny platta. Magnus står och blickar ut över Österlen när vi talas vid om det nya albumet Ljungens lag.

Hej Magnus! Ljungens lag är ett väldigt spännande album! Vill du berätta lite om hur det kom till och om vilka inspirationskällor du har haft?

– Först ska jag väl säga att jämfört med debutskivan för två år sen så är det ganska annorlunda nu. Mellan förra skivan och denna har det släppts en remix-singel, en EP samt ett livealbum. Alla har varit olika experiment i att testa olika sorters influenser och nu var det dags för något nytt.

– Producenten Carl Granberg och jag ville testa att ta in Afrika och Jamaica i Råå och se hur det skulle fungera. För mer än ett år sen samplade vi afrikanska och rastafaritrummor. Sen gjorde jag mina demos och presenterade dem för Carl. Ingen livetrummis var i tanken utan snarare att bygga på de samplade rytmerna.

– Nu älskar jag reggae och dub, fast jag är ingen expert på musikens historia, men nyabinghirytmerna har alltid funnits i ska exempelvis. Rytmerna på albumet är inspirerade av chanting snarare än vers och refräng så vi försökte inkorporera det med de knastertorra syntharna och jazztonerna som Bebe Risenfors basklarinett bidrog med. Men sen är inte alla låtar samma. Ibland byter vi ut instrument när Carl och jag jobbar vidare från demos också.

Jag tycker mig höra flera sorters genrer i er musik. Jazz, krautrock och elektroniskt för att nämna några. Vilka influenser har du haft i åtanke?

– Jag blir jätteglad att höra det! Någon speciell låt du tänkte på?

”Sterling Morrisson” lät ju exempelvis rätt krautig.

”Det är mer Cluster och Eno som sitter och dricker te än nån rå CAN-låt”

– Den är döpt efter Sterling Morrison från Velvet Underground ja! En blinkning till när de var som mest popskramliga med låtar som ”Waiting for My Man” och ”Rock n Roll”. Annat som samlats är Yo la Tengo som jag tycker för vidare arvet med naiv popmusik som vill vara lite småtuff. Vi har också lånat en melodi från Smashing Pumpkins låt ”Rhinosaurus” som är den enda låten jag tycker om med dem.

– Någon hade också snappat upp en Duran Duran-melodi som spelas på marimba, ”Save a Prayer til’ the Morning After”.  Det ska inte vara några stölder utan mer flörtiga blinkningar. Sen beror det ju på vilka referenser man har.

– Vår EP Himmelsblå som släpptes för ett och ett halvt år sen var mer medvetet kraut. Ingen låt tuggar på med samma motoriktrummor på det här albumet. Jag tycker inte om atonal musik så Råå har ett väldigt vänligt sound. Inget elakt och ont utan snällt för öronen, det är mer Cluster och Eno som sitter och dricker te än nån rå CAN-låt. Lugn och ro till varje pris är mitt slagord.

Foto: Jenny Baumgartner

Utöver det här bandet har du ju lirat bas i Cardigans samt varit del av andra musikprojekt. Hur kom Råå till i allt detta?

– Min kära vän Jenny Wilson, den stora Jenny Wilson, hyrde hus här på Österlen. Så vi sågs mycket och skrev musik tillsammans. Det finns en museijärnväg med gamla ånglok som går här som man kan åka med sina barn. Där startade inspirationen från det rytmiska när tåget färdades. Jag hade precis slutat röka och lyssnade mycket på ambient. Så jag började göra låtar i den stilen som jag döpte efter platser i trakten. Jag och Jenny jammade tillsammans och gjorde en låt som hette ”Råå”. Jenny sa att Råå är ett jävligt bra bandnamn och jag höll med.

”Jag tycker att det är skönast att vara i produktion och inte veta var man ska”

– Sen hade inte Jenny tid att vara med så mycket. Hon hade bland annat musik till en tv-serie och filmmusik att göra. Så då blev det att jag skickade låtar till henne och hon sa att jag var ett geni vilket var ett väldigt tacksamt upplägg. Det känner jag inte alls igen från Cardigans-tiden. Hon spelar lite piano på första skivan men hon bidrog alltså också till att bandet kom till och hon är en fin vän.

Hur ser du på det här albumet i förhållande till det förra?

– Vad ska jag säga om det? Nya färger i paletten, det försöker alla musiker få in. Det förra albumet gjordes på samma sätt att jag gjorde demos till Carl. Ganska få saker är heliga men vi försöker behålla tempot men byter ut soundet. Blanda akustiska och elektroniska sound. Skånes järnvägar har ju ett svartvitt omslag och det nya har väl något målat med får på? Buskistexten Ljungens lag kompenserar lite till omslaget. Någon sa att ifall omslaget hade varit svartvitt hade det kunnat vara nån slags folk/deathmetal-platta.

– Efter tre års tid med Råå har det blivit mitt hjärtebarn. skiva blir en coverskiva med låtar av Henrik Von Euler i dubversioner. Den är redan påbörjad men jag försöker bromsa mig själv lite. Nu har jag spelningar på g med nya plattan men annars hade jag nog redan varit klar med den. Jag tycker att det är skönast att vara i produktion och inte veta var man ska.

– Det är lite jobbigt att spela in innan jag vet att det kommer hamna på alla fyra fötter. När man väl börjat bygga en låt och inser att det funkar kan man slappna av lite. Det kan vara tight med tid och budget, då kan det bli jobbigt. Men sen när man kommer vidare blir det mycket softare, att veta att min vision kommer funka.

– I studion hade vi bland annat Bebe Risenfors och Mattias Nihlén från VED som kör grekisk kraut och är kanske Malmös bästa band! Det är sällan vi regisserar någon utan säger kanske ”tänk lite New Orleans, spela grönt eller spela blått” vilket ger den här jazzkänslan då inget är nedskrivet.

Foto: Jenny Baumgartner

Du nämnde att Bebe Risenfors lirar på plattan också. Hur kom han in i bilden? 

– Carl kände Bebe. Han har lirat med Tom Waits och Elvis Costello och spelar de flesta blåsinstrument. Han tycker själv att han inte är så bra men han behärskar det mesta. Han tutar inte i för mycket vilket var en anledning till att Tom Waits tyckte om honom så mycket och det är nog därför han passar så bra i Råå.

” Vi är ju inte Håkan på Ullevi men något borde det ju bli”

– På första skivan kom han in efter allt var klart och la på lite blås över låtarna, men det var så himla bra. Kanske för att han inte är skolad så lämnar han luckor i musiken, och är inte rädd för att testa något nytt. Förutom atonalt har jag svårt för musik där det ska briljeras och ifall Bebe hade varit sån blåsare som ska fylla varenda vrå med sin trumpet hade det kunnat skära sig.

Just den måttfulla användningen av blås får mig att tänka på svensk jazz. Det var nån som hade jämfört er med Kraftwerk och Lars Gullin. Hur ser du på det?

– Det var nån som skrev att det är väldigt ovanligt med basklarinett till kraut så det blir lite Råå:s ”hemliga vapen”. Det är inte så intressant att kopiera Kraftwerk eller Lars Gullin för det har ju redan gjorts. Men det är väldigt kul att plocka ihop allt möjligt som Kraftwerk och Gullin tillsammans med Velvet Underground och Duran Duran för att se vad som händer. Så jag är jättestolt över mina skivor. De har betytt mycket för mig.

När kan vi vänta oss skivsläpp och följer det en turné i samband med det?

– Egentligen var det tänkt på söndag 20200202 för jag tyckte det var ett snyggt datum att sätta. Men nu kommer den faktiskt imorgon (fredag 31/1) istället. Det blir skivsläpp på Rundgång, en grym skivbutik i Malmö!

– Vi verkar inte vara lättbokade direkt så det har varit lite svårt att hitta gig. Men först 21/2 i Malmö och sen på teatern i Växjö 22/2. Sen blir det två eller tre spelningar på Folkets Hus i Bagis 24 april och 23:e i Uppsala.

– Götet vore kul men vi har inget där ännu. Vi är ju inte Håkan på Ullevi men något borde det ju bli. Vi får köra en tung kampanj genom HYMN, typ ”Räkstan wake up”! Men det kanske blir bättre när skivan kommer ut? Min pr-kampanj består av att skicka ut skivor med posten. Väldigt långt från Cardigans-världen. Det blir mycket klipp- och klistra-stuk, vilket jag gillar.