Jazz möter stråk och blir till något eget när Iris Bergcrantz är tillbaka

Foto: Nadja Hallström

Trots att Iris Bergcrantz nya album släpps nu i januari så har jag tyckt om den här musiken ändå sen i maj förra året. Det var nämligen då jag gick och lyssnade på delar av det här projektet live, i samband med att Iris spelade sin examens-konsert från kandidatutbildningen i jazz-/improvisation från Musikhögskolan i Malmö. Det var en av förra årets vackraste live-upplevelser.

På denna konsert, och vidare till Young Dreams, har Iris arbetat med att arrangera för såväl jazzkvartett som för stråkkvartett tillsammans. Samtidigt som här finns starka influenser från episk filmmusik och några låtar som är tolkningar av den svenska folkmusikskatten. På pappret låter det kanske splittrat, men faktum är att resultatet är bländande.

Iris Bergcrantz släppte sitt debutalbum Different Universe i slutet av 2015 och fick många lovord. Hon är också med i vokalkvartetten Åkervinda, som gjort succé med sina tolkningar av svensk folkmusiktradition. Så trots att många vill föra henne till jazzen så verkar hon bry sig väldigt lite om vilken eller vilka genrer hon förs till. Young Dreams är ett ypperligt bevis på det.

Vi ses en januaridag på Musikhögskolan i Malmös café för att prata om det lika udda som ambitiösa projektet och när jag frågar hur idén att sammanföra två kvartetter med helt olika arbetssätt kommit till så visar det sig att vi befinner oss på helt rätt ställe.

”På Skurup nosade jag bara lite på det, nu är det lite mer på riktigt”

– Jag har egentligen Musikhögskolan att tacka för det. Jag har förvisso gjort ett liknande projekt tidigare, när jag gick på Skurups folkhögskola, men då var det inte lika omfattande. Men sen hade vi ett projekt på Musikhögskolan där vi fick arrangeringstimmar för att lära oss arrangera för stråkkvartett som skulle kombineras med jazzband. Jag hade dessutom haft det som mål ganska länge att jag ville arrangera för stråk.

– Jag har arrat mycket för sångkvartett i samband med Åkervinda och det är såklart annorlunda men det har likheter med exempelvis melodislingorna.

Så första gången du spelade med denna sättning var i skolsammanhang?

– Ja, på Skurup. På så kallat uppspel, jag tror det var hösten 2013. Det var snarare plank än egna arrangemang. Jag gjorde ett stråkarr på ”Eleanor Rigby” och sen plankade jag stråket till en Little Dragon-låt. Men på Skurup nosade jag bara lite på det, nu är det lite mer på riktigt.

Foto: Nadja Hallström

I det här huset är det ju svårt att undvika stråkar.

– Det var kul att vi fick till ett samarbete med den klassiska linjen för även om vi träffas har vi inte lektioner med andra genrer. Det var intressant att få inblick i deras studier, i deras språk och hur det funkar och vad man ska tänka på som klassisk musiker.

Vi pratar vidare om hur projektet drevs i land och jag undrar över svårigheterna att föra ihop en jazzkvartett, som är vana att spela under fria former med mycket improvisation och en stråkkvartett, som vanligen står för det motsatta.

– Det som varit svårast har varit att få ihop logistiken, det är ofta någon som inte kan när det är dags. Jag hade ju det här projektet till min examenskonsert och när det inte finns pengar i ett projekt så är det svårt att få folk att binda upp sig. Det blir i princip ”jag kan tills jag får något bättre”. Det är förståeligt men jobbigt att förhålla sig till. Men angående genrerna så är det mest att jag lärt mig att de klassiska musikerna inte vill ha så många rep. De är så bra på att läsa noter så de kollar på dem innan de ska spela och sen vill de köra. Det man måste repa på är formerna, till exempel ”när jag gör det här tecknet kommer ni in”.


”Det som varit svårast har varit att få ihop logistiken, det är ofta någon som inte kan när det är dags ”

– Lyckligtvis har jag jobbat med två stråkkvartetter på den här skivan, Kvarts resp. Vindla String Quartet, som båda är vana vid genreöverskridande musik. Men det är lite olika tillvägagångsätt. I klassisk musik är timingen mer flytande medan i jazzen är det mer som en puls att ”där är den” och då ska man ligga på och det tycker jag båda kvartetterna varit väldigt bra på att hantera.

Det blir efterhand samtalet fortskrider mer och mer tydligt hur viktigt stråket är för att få till det slutresultat som Iris varit ut efter.

– Det är egentligen inte att ”det här är en låt och detta är stråkarret till den” utan stråket är lika mycket låten. På till exempel ”Young Dreams” så börjar hela låten med stråk och sen kommer kontrabasen in men piano och trummor kommer inte in förrän senare. Det är stråket som gör ackorden. Låt och stråk skrevs samtidigt och behöver varandra.

Sista låten på Young Dreams heter ”Hur kan jag säga” och har skivans pampigaste arrangemang. Jag ser framför mig eftertexterna till en mastodontfilm där den här låten spelas samtidigt. Låten är Iris egen komposition och den är inspelad med symfoniorkester på Norrlandsoperan i Umeå. Dessutom har Iris föräldrar framträdande roller i den – Anders Bergcrantz, meriterad trumpetare av högsta klass spelar solo och hennes mamma, Anna-Lena Laurin, har gjort orkesterarrangemanget. Det för samtalet in på skivans tydligt filmiska influenser.

– Jag är jätteinspirerad av filmmusik. Jag kan vara dålig på att sätta mig in i ny musik, men när det är bra filmmusik blir det så bildligt och jag kan lyssna på den om och om igen. Det var ju delvis det mitt examensarbete handlade om, hur musik och bildkonst kan förhöja varandra [filmprojektioner visades under hela konserten, förf. anm]. Det har alltid legat nära till hands för mig. Jag minns filmmusik väldigt väl eftersom den kombineras med bildminnet och jag minns ofta vilken musiksnutt som kommer in i vilken bild.


”Jag kan vara dålig på att sätta mig in i ny musik, men när det är bra filmmusik så blir det så bildligt”

Young Dreams blandas Iris egna kompositioner med två vackra tolkningar av svensk folkmusik samt en sällsynt vacker version av Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha”. Jag minns att Iris under sin examenskonsert kallade just den låten en av hennes absoluta favoritlåtar. Jag undrar vad den har som gör att den träffar så hårt.

– Den har så stark melodi, den är nästan lite impressionistisk. Det är lite Debussy över den, väldigt mycket vemod. Och texten gör ju verkligen inte låten sämre. Det var den danska saxofonisten Christina von Bülow som presenterade den för mig första gången. Jag gick hem och lyssnade på den säkert 20 gånger och kände jag att jag måste spela in denna. Jag hade redan bokat studiotid för att spela in ”Young Dreams” så jag arrade denna snabbt som attan så jag kunde spela in den också. Jag hade så mycket feeling för den så det kom smärtfritt.

Foto: Nadja Hallström

Du tolkar svensk folkmusik både på denna skivan och när du sjunger med Åkervinda. Vilken relation har du till den traditionen?

”Min familj tycker också om folkmusik men det är inte något som spelats mycket hemma”

– Jag har nog inte haft jättebra koll på svensk folkmusik egentligen men det är samma som med ”Nu har jag fått den jag vill ha” att när jag hört vemodiga svenska folkvisor har det varit att det här är det vackraste som finns. Jag har väl alltid sökt mig till det men inte riktigt vetat var jag ska leta. Så det var ett drömprojekt att vi startade Åkervinda för då var vi några stycken som kände samma sak. En av oss är från folkmusikbakgrund men vi andra kommer från jazzen. Tillsammans har vi lärt oss mycket om genren men från början var det mer att vi bara tyckte mycket om den.

– Min familj tycker också om folkmusik men det är inte något som spelats mycket hemma. Där har det mest varit jazz och Beatles.

– Vi hade en samlingsskiva när jag var liten, därifrån har jag plockat några låtar till Åkervinda. Som ”Vispolska efter Höök-Olle”, den är sjukt vacker. Jag minns när jag och min kusin visade låtar för varandra när vi var elva. Hon visade mig massa Hits for Kids och jag visade henne ”Vispolska efter Höök-Olle”.

Varken Young Dreams eller din förra skiva är särskilt strömlinjeformade – man märker att du har äventyrslust. Vad har du för drömprojekt härefter?

– Jag vill egentligen arra för ännu större sättning. Jag har varit lite inne på att arra för en blåskvintett tillsammans med stråk så det blir som en kammarorkester. Då blir det ännu mer filmiskt.

Iris Bergcrantz och resten av hennes kvartett ger releasespelningar, tillsammans med Vindla String Quartet, på Fasching i Stockholm 23 januari och på Victoriateatern i Malmö 25 januari.