Årets bästa album 2019 – plats 60-31

Danny Brown

HYMN fortsätter att sammanfatta 2019. Idag presenterar vi första delen av vår lista med årets 60 bästa album. Här har vi lagt betygsättningarna under året åt sidan och istället låtit 32 av HYMNs skribenter rösta fram resultatet. Vi börjar med plats 60 – 31.

60. Lil Peep – Everybody’s Everything

Albumet låter som en fritidsgård där emokids från 2000-talets Warped Tour och soundcloud-sadboys från 2010-talet får leka fritt tillsammans. Fängslande, spretigt och fyllt till bristningsgränsen av råa känslor. En oslipad diamant.


59. Molly Sarle – Karaoke Angel

Redan på öppningsspåret ”Human” visar Molly Sarlé vad som är att vänta. Laurel Canyon-doftande folkpop som ändå känns modern och som levereras med en klädsam självsäkerhet. Att resten av Karaoke Angel fortsätter i samma anda gör den till något alldeles extra. Alla tre medlemmar ur magnifika Mountain Man sysslade med egna projekt under året, och även om både Alexandra Sauser-Monnig och Amelia Randall Meath gjorde fina insatser var det Molly Sarlé som lyste allra klarast på egen hand.


58. Third Eye Blind – Screamer

90-talsrockarna från Kalifornien bevisade med bravur att de fortfarande kan leverera hits. I modern tappning dessutom, med ett färskt sound som känns allt annat än 90-tal.


57. David Ritschard – Brobrännaren

David Ritschard har redan gjort sig bekant som sångare i bland annat bluegrassgruppen Spinning Jennies men i år debuterar han som soloartist med Brobrännaren. Med sin blandning och country och svensk visa kan han ses lite som en andlig efterträdare till Alf Robertsson. Det är just den smakfulla blandningen mellan de två stilarna som får honom att sticka ut då hans innerliga texter inte hålls tillbaka av att försöka imitera ett amerikanskt countrysound. Istället är det berättelserna som står i centrum vilket gör att det här ändå blir hur country som helst, fast på sitt eget vis. En blivande klassiker i svensk musik.


56. Max Richter – Ad Astra (OST)

Som nykomling på soundtrack-scenen har Max Richter gjort sig känd med sin pompösa och dramatiska musik till TV-serien The Leftovers. Det naturliga steget när man tänker ”dramatiskt och pompöst” är givetvis att göra det till en rymdfilm, det är obligatoriskt sedan 2001 – ett rymdäventyr att musiken ska vara stor, nästan oändlig. Filmen är dessvärre inte superbra och soundtracket inte heller lika starkt som exempelvis Interstellar, men det är ändå årets bästa filmsoundtrack.


55. K.Flay – Solutions

K.Flay säger åt oss att älska oss själva, på ett sätt som bara en cool, hiphopinfluerad indierockare med en gitarr i knät kan göra. Låtarna handlar om lesbisk kärlek, miljöproblem, dålig självkänsla och systerskap. Utan att be om tillåtelse från någon har hon gjort en skiva som innefattar allt från potentiella hitlåtar till udda, mer experimentella spår och öppnat upp för en ny skara dedikerade fans världen över.


54. Danny Brown – uknowhatimsayin¿

Detroit-rapparen Danny Brown har bytt sound med jämna mellanrum och på femte skivan uknowhatimsayin¿ är det en mer återhållsam artist som möter lyssnarna. Bland låtarna hittas exempelvis magnifika och Curtis Mayfield-doftande ”Best Life” och reflekterande ”Change Up”. Albumet är inte artistiskt nyskapade, men kvalitén är häpnadsväckande hög.


53. Lingua Ignota – CALIGULA

På CALIGULA bearbetar Californienfödda Kristin Hayter, under namnet Lingua Ignota, minnen från ett destruktivt förhållande kantat av våld och övergrepp. Den fysiska misshandeln är närvarande i varje sekund av det nattsvart svårgenomträngliga men kompromisslöst framåtblickande och genreöverskridande albumet. Spår av industrial och doom metal vävs samman med klassiskt skolad skönhet till något helt eget. CALIGULA är ett bitvis väldigt obehagligt men mycket viktigt album.


52. FEWS – Into Red

FEWS andra album är själva definitionen av inkonsekvens. Här vävs berättelsen längs ett varierande landskap som omfattar allt från svängiga indiepopmotiv till massiva noiserock-element. Övergångarna blir lätt dramatiska där lugnare stunder avlöses med ett spontant virrvarr av brokiga ljudeffekter, solida gitarriff och stökigt trumspel. Tillsammans gör det Into Red till en spännande samling låtar som bevisar bandets outtröttliga experimentlusta.


51. Amanda Palmer – There Will Be No Intermission

Livet och döden, överlevnad och kamp, utanförskap och moderskap, rädslan och ensamheten, ångesten och musiken. På sitt senaste album dyker Amanda Palmer rätt ner i mörkret, med huvudet först, utan filter och utan skyddsnät. Vardagliga betraktelser, personliga bekännelser och episkt berättande levereras med lika mycket humor och distans som brutal ärlighet och svärta. Det storslagna manifestet tonsätts med Palmers karaktäristiskt hamrande pianospel, hennes vildsinta röst och ett stormigt hav av ljud att drunkna i igen och igen.


50. Parsnip – When the Tree Bears Fruit

Efter många år av att ha spelat i olika band med sina pojkvänner och vänner bestämde sig de fyra kvinnorna i Parsnip för erövra världen på egen hand. When the Tree Bears Fruit är ett är ett unikt musikaliskt samarbete som verkligen visar på att summan ibland är större än delarna. Parsnip har i år nått ut till en publik långt utanför Australiens gränser och gjort sin första USA-turné. Utan att tyngas av genrenamn och könsnormer visar Parsnip att gitarrbaserad musik fortfarande är med i gamet.


49. Anti Lilly, Phoniks – That’s The World

Kombinationen av Phoniks beats med Anti Lillys texter och flow är en oslagbar kombination. Som en parallell värld där du kastas in i en rökig jazzklubb på 60-talet men med dagens hiphop som blandas in. Det här är en ostoppbar duo som vet hur man skapar magi. En av årets mest njutbara plattor.


48. Sigrid – Sucker Punch

Sigrid var hypad redan ifjol då hon vann BBC Music Sound of 2018 över artister såsom Billie Eilish, Alma och Superorganism. När vi såg henne den sommaren på Flow Festival i Finland så skrev vår skribent att det ”inte riktigt var hans grej”. En åsikt som förändrats sedan hennes album släpptes i år. Det är renodlad pop på ett sätt som aldrig blir för glättigt eller falskt.


47. Bill Callahan – Shephard in a Sheepskin Vest

Efter 6 års frånvaro återuppstod Bill Callahan som en lycklig men grubblande familjeman. I mångt och mycket är skivan ytterligare ett steg i Callahans ständigt pågående process att skala bort allt icke-essentiellt för att bara lämna kvar det allra mest nödvändiga. En fragmentarisk, tjugo spår lång, samling sånger om liv och död, föräldraskap och tvåsamhet som visar Callahans otroliga förmåga att kunna säga något trivialt och ändå få det att framstå som djupt och fullt av visdom.


46. Elizabeth Colour Wheel – Nocebo

Kontraster står i centrum på Nocebo, det förbisedda men superba album som Elizabeth Colour Wheel släppte i början av året. Musikaliskt blandas doom, noise och postpunk på ett snyggt och tämligen oförutsägbart sätt men det är känslan av tonsatta mardrömmar och fantastiska vokala prestationer som gör att albumet verkligen sticker ut.


45. Fennesz – Agora

Efter Beach Boys-vinkningar och David Sylvian-samarbeten cementerar Christian Fennesz slutligen sin obotliga popromantik med Agora. Här samlas fyra makalösa popsånger, utsträckta i slowmotion och sänkta i ett skummande bad av distorsion.


44. Kim Gordon – No Home Record

Den forne Sonic Youth-medlemmen har alltid rört sig smärtfritt mellan skitig indierock och konstsalongerna, och No Home Record är fortsättningen på denna ikoniska resa. Här finns en del lite mer svårlyssnat som påminner om de noiseprojekt hon så frekvent deltar i, men här bjuds också på hits som hade platsat på någon av SY:s mer klassiska skivor. Dessutom experimenteras det en hel del med elektroniska inslag, vilket funkar utmärkt.


43. Kate Tempest – The Book of Traps and Lessons

The Book of Traps and Lessons är mer avskalad än spoken word/rap-artisten Kate Tempests tidigare album, vilket stundtals gör den mer seglyssnad. Men Tempests röst får också större plats vilket är till hennes fördel. Melodin i texterna suger in en samtidigt som kärnan håller en kvar, och hennes balans mellan styrka och skörhet är hypnotiserande. En får nästan svindel av turerna i texten till “Keep Moving, Don’t Move” som kastar en mellan igenkänningshumor, sorg och skräck över människans försummelse. Kort sagt en behaglig tur i Tempests välformulerade värld.


42. Vampire Weekend – Father of the Bride

Vampire Weekends fjärde platta Father of the Bride släpptes i maj och har en solvarm ljudbild som passar in lika bra så här års som den gjorde då. Här finns tydliga influenser från folk och country och listan med kreddiga gästartister och medskapare sträcker sig lång. Albumet är välarbetat men känns samtidigt lättsamt och okonstlat – trots sina 18 spår. Det är svårt att inte nynna med i de catchiga refrängerna och det märks att bandet ständigt vill förnya sig.


41. Jamila Woods – Legacy! Legacy!

Ett av årets mest intressanta bidrag till r&b-genren kommer från Chicago. På sitt andra album blandar Jamila Woods introspektiv reflektion med politisk slagfärdighet. Alla spår bär namn av svarta kulturpionjärer, från Eartha och Basquiat till Miles och Baldwin och Woods för deras arv vidare med ett album som engagerat beskriver vår samtid.


40. A Projection – Section

A Projections två första album har inte gjort en besviken och det gör inte deras tredje fullängdare Section heller. Ta fram en mixer och släng ner en stor dos postpunk, strö över lite darkwave och gothrock och toppa det med indie-skt strössel. Det ger elva mörka och snygga spår som vi gärna sätter på repeat.


39. The Mystery Lights – Too Much Tension!

New York-baserade The Mystery Lights släppte sitt andra album i maj. Här talar vi om garagerock när det är som allra bäst. Michael Brandons röst är fantastisk och man kastas tillbaka till 1960-talets glansdagar på ett modernt och relevant sätt.


38. The Cowboys – The Bottom of a Rotten Flower

Punkbandet från Bloomington, Indiana, har länge kämpat på i det dolda och släppt album efter album av intelligent, nyanserad och oemotståndligt simpelt låtskrivande. Fler och fler har upptäckt bandet med åren och i år gav de ut The Bottom of a Rotten Flower på felfria bolaget Feel It. De har nått zenit i sin karriär och fått ihop ett album som är bättre än The Strokes Is This It. Det är allt, detta är på riktigt och antagligen skiter de fullständigt i vad vi tycker om det.


37. Ikebe Shakedown – Kings Left Behind

Ikebe Shakedowm, hemmahörande i Brooklyn, blandar stabil soultradition med afrobeat och filmiska influenser, allt toppat med en blåssektion i världsklass. På Kings Left Behind har de dessutom lyckats skriva starka melodier och håller hög energinivå genom hela albumet.


36. Bring Me The Horizon – Amo

I ”Heavy Metal” sjunger Oliver Sykes ”Cause some kid on the gram said he used to be a fan but this shit ain’t heavy metal. And that’s alright”. Nej, det här är inte metal och det var länge sedan Bring Me The Horizon var det där generiska metalcorebandet med breakdowns och rensång i refrängen. Men det är ok och Amo lär reta gallfeber på scenpoliserna med sin nästan provocerande poppighet – gränsöverskridande populärmusik helt enkelt.


35. Little Simz – GREY Area

Den 25-åriga Londonbaserade rapparen klampar fram med stora steg genom Storbritanniens hiphopscen (och världen för den delen). GREY Area är ett album som breddar ut sig över olika genrer som RnB, soul, drum’n’bass, pop och jazz men albumets kärna är hela tiden hiphop. Little Simz har lyckats samla ihop alla godbitar från tidigare släpp och och nu släppt hennes absolut bästa album hittills.


34. AVA – Waves

Pianisten Aisling Brouwer ligger bakom musiken till flera brittiska tv-serier och prisade långfilmer. Violinisten Anna Phoebe har namn som Trans-Siberian Orchestra och Anathema på meritlistan. När de två sammanstrålar blir det så vackert att klockorna stannar – en ren och skär uppvisning i komponerande och förmågan att låta toner måla häpnadsväckande bilder.


33. Mannequin Pussy – Patience

Philadelphia-bandet Mannequin Pussy med Marisa Dabice i spetsen har gjort en av årets mest energiska skivor. I en rasande fart blandas powerpop, punk och emo med indierock-riff. Patience är en uppåt-tripp som fungerar alldeles utmärkt både att springa och festa till.


32. Aurora – A Different Kind of Human – Step 2

Norska väsendet Aurora har sagt att hon är influerad av artister som Leonard Cohen, Bob Dylan, Enya, The Chemical Brothers och Björk. På hennes andra album får vi en mix av allt detta och ändå något helt annat. Storslaget, tidlöst och fullt med magiskt presenterad samtidsreflektion – ett album för alla som både tänker och känner sådär mycket.


31. Strand of Oaks – Eraserland

Timothy Showalters folkrockrojekt Strand of Oaks sjätte riktiga album släpptes under våren. Plattan innehåller tio spår där framför allt ”Keys”, ”Visions” och avslutande ”Forever Chords” sticker ut som giganter. Strand of Oaks hann även med en Europaturné under året som bland annat stannade till på i Loppen i Christiania, Köpenhamn.