I helgen ägde “syntharnas julfest” electriXmas som vanligt rum på Inkonst i Malmö. Endagsfestivalen är inne på sjuttonde året och därmed den ihärdigaste traditionen i synth-Sverige. Anton Lindskog var på plats.
Årets upplaga av electriXmas är en av de starkaste sedan starten 2002 med såväl några av den tyngre elektroniska musikens verkliga pionjärer som en av samtidens hetaste unga synthpopakter på schemat. Line-upen har i år utökats från fem till sex akter. En annan välkommen förändring för året är att samtliga får spela på Inkonsts stora scen.
Först ut är Promenade Cinema, en ung brittisk duo som kanske skulle kunna beskrivas som ett något elakare musikaliskt syskonbarn till Yazoo. Annars är en stark referens de album som hemstaden Sheffields egna flaggskepp Human League gav ut i början av 80-talet. Traditionell synthpop med en modern ljudbild i snygg, dramatisk och gotisk inramning.
De står för en stark öppning. inte minst tack vare karismatiska sångerskan Emma Barsons imponerande röstresurser och scennärvaro. Även efterföljande Empathy Test bidrar till att dra ner medelåldern på årets artister.
Empathy Test
Det lär ha varit filmen Drive som ledde in Isaac Howlett på den typ av musik han gör med Empathy Test. Att bandet tagit sitt namn ur Blade Runner vittnar också om i vilket ljud- och stämningslandskap de befinner sig.
De har på kort tid blivit en populär liveakt på de europeiska synthfestivalerna och Isaac har vuxit något oerhört som både sångare och frontperson, sedan jag först såg dem för lite drygt tre år sedan. Vackra tidlöst vemodiga melodier kläs i en varm, futuristiskt nostalgisk ljudbild som inte ligger värst långt från det som brukar kallas synthwave.
Lights of Euphoria
Kvällen har än så länge dominerats av mjukare tongångar, vilket snabbt förändras i takt med att medelåldern på artisterna stiger. Tunga futurepopduon Lights of Euphoria skojar till det med att hälla fejksnö över publiken till en halvtafflig electroversion av “Jingle Bells”. Fjärran från den typen av tokroliga inslag finner vi Dirk Ivens.
Den belgiske industrialpionjären är kanske mest känd från genredefinierade Klinik. Med soloprojektet Dive har han fört det gamla bandets musikaliska idéer vidare och rört sig mot en ännu kargare och ogästvänligare ljudbild.
Dirks klädsamt hotfulla sång backas upp av suggestiva synthar och tunga, hårt distade beats som ibland övergår i kaskader av tjutande oljud. Det är oerhört kraftfullt och, med Dirk Ivens ensam på scen endast upplyst av stroboskop, blir upplevelsen än mer påträngande. Vi har haft förmånen att se Dive på svensk mark flera gånger och det är precis lika omtumlande varje gång. Som vanligt är hjärtat på väg mot halsgropen under den avslutande, skoningslöst söndertrasade versionen av Klinik-klassikern “Moving Hands”.
Dive
Årets headliner behöver ingen närmre presentation för någon med intresse för alternativ elektronisk musik. Med kombinationen av överstyrd synthbas, analoga trummor, funk och talsång har DAF bland annat varit totalt livsavgörande för hela EBM-scenen. Och, mängden efterföljare till trots, är de idag precis lika originella som när de gav ut Alles Ist Gut (1981).
DAFs minimalism rymmer något helt eget. Något abstrakt och konstnärligt utmanande som ingen har lyckats efterhärma. Spelningen går i högt tempo och energinivån är hög. Klassiker som “Kebab Träume” och “Der Mussolini” avverkas redan tidigt i setet. Ikväll finns det ingen som kan fylla ut en scen som, nu 61-årige, Gabi Delgado.
Efter headlinern lättar trängseln på det trånga, mestadels svartklädda, dansgolvet. Det står dock ytterligare ett band på tur. Belgiska SWAT-styrkan The Juggernauts gör, i grunden traditionell, old school-EBM, utsmyckad med modern produktion och drag från techno och samtida dansmusik. Ett tufft och machouppumpat, men likväl sympatiskt, möte mellan den alternativa elektroniska musikens dåtid och nutid. En värdig avslutning på ett av de allra bästa electriXmas genom åren.
