Strax innan konserten ska börja avbryts fågelsången som omsluter Globen av en kvinnlig röst i högtalarna. Den milda stämman uppmanar alla, å Björks vägnar, att inte använda sina mobiler under konserten för att fota eller filma. Det kommer finnas högkvalitativa foton på Björks hemsida får vi veta, så vi kan alltså slappna av och bara vara i nuet, koncentrera oss på att ta in det som händer just där och just då. Någon fnissar bakom mig. Själv stoppar jag som i trans ner mobilen i fickan och tar inte upp den på två timmar. När Björk ber mig om något, gör jag som hon vill. Och nästan alla tycks tänka detsamma (utom en ensam rebell på parkett som försöker filma några minuter, men som snart ger upp).
Och så börjar det. 18 medlemmar från den isländska kören The Hamrahlid Choir varvar traditionella folksånger med egna Björktolkningar. I uppskattningsvis 20 minuter (mobilen är ju i fickan) sjunger de, som en långsam lektion i den svåra konsten tålamod. För hur bra de än är vill vi ju se Björk på den jättesvampliknande scenen som än så länge gömmer sig bakom det svarta draperiet. När hon så kliver fram, som ur en portal från framtiden, till tonerna av ”The Gate”, sätts tonen för resten av kvällen. Vi bjuds en på musikalisk konst och konstnärlig musik, manifesterad i symbiosen mellan natur och teknik. Digital teater har hon själv kallat sin turnerande scenshow ”Cornucopia”, som bygger på albumet Utopia och som avslutas i Stockholm. Två timmar av vackra projektioner av blommor, växter, pistiller, tentakler ackompanjeras av flöjtseptetten Viibra. Och så Björk själv då, som denna kväll förblir en vag figur för alla som inte sitter tillräckligt nära, eftersom hon inte avbildas på någon skärm. Som för att säga: lyssna på mig, hör mig, det räcker. Gamla favoriter som ”Venus As a Boy” och ”Pagan Poetry” görs i samma lågmält suggestiva tempo som de flesta andra låtar.
Det är svårt att beskriva upplevelsen av att se Björk live, annat än att det är metafysiskt. Och trots att Globen inte är den bästa arenan för att helt sugas in i den värld Björk vill locka in oss i, blir helhetsupplevelsen mycket stark. ”In a forest pitch dark, glowed the tiniest spark, it burst into flame, like me”, sjunger den teknikvurmande allkonstnären i ”Isobel” och befäster sin roll som en evigt sprakande gnista.
