Spunsugar och KLASS II på Studio HPKSM – en kväll i shoegazens tecken

Klass II

Låga tak, slitna väggar och trångt utrymme blir det första som fångar ögonen när jag går ner i Studio HPKSM:s lite sunkiga källare. Noga gömd från festligheter som äger rum några trappsteg ovanpå verkar först lokalen för liten för spelningar, med en scenyta på ungefär ett par meter. Dock blir just denna inredning särskilt stämningsgivande för mötet med några av landets mest lovande band på inom den alternativa sfären.

Äran att starta kvällen tillfaller malmöitiska Spunsugar som tidigare i år debuterade med EP:n Mouth Full Of You. Med tydlig inspiration från 90-talets undergroundscen kretsar deras musikaliska uttryck kring distade ljudmattor och slarviga gitarriff.

I liveversionen får det aggressiva soundet en aning dämpad framtoning. Särskilt märks det i de stunder då sångerskan Elin Ramstedt lämnar gitarren åt sidan och framför nya låtar som visar en mer lyrisk sida av bandet.

Det som övertygar mest blir ändå redan släppta ”Native Tongue” och ”I Shouldn’t Care” där drivet håller samma mått låtarna igenom. Förkärlek till förinspelade trummor är också något som kännetecknar Spunsugar och besläktar dem med till exempel kollegorna i Echo Ladies. Stundtals gör det dock att ljudnivån verkar lite ojämn, vilket leder till att underlaget dränks av de tyngre basgångarna.

Trots allt får trion en positiv respons från publiken och det är extra värmande med tanke på att denna spelning samtidigt blir Spunsugars debut på göteborgsk mark.

Avsaknaden av trummis behöver KLASS II i alla fall inte brottas med. Göteborgs egna shoegazeare har precis kommit tillbaka efter drygt ett års uppehåll, i en ny form och med en färsk singel ”Dimman” i bagaget.

Väl på scenen märks det att det faktiskt var länge sedan bandet spelade ihop: början blir ganska ostadig då det glöms några ord och Emelie Westman, en av de ledande rösterna, mumlar något osäkert i mikrofonen.

Men så småningom tar spelningen fart. Kvintetten låter förvånansvärt samspelade och när samtliga medlemmar trängs på det lilla scenutrymmet går det nästan att ta på den råa energin som sprids i lokalen.

Ljudet av ”motorsågsgitarrer” som bandet ofta marknadsförs med bjuds det med råge på. Inte heller går det att klaga på låtutbudet då gamla spår av varierande intensitet, såsom nerviga ”3,5” och mer försiktiga ”Lite Kvar”, varvas med nya låtar från den kommande EP:n.

Allt kulminerar dock i avslutande ”Ifred” som med en riklig dos ljudeffekter förvandlas till en övermäktig kraft man endast kan kapitulera för.

Tyvärr blir jag tvungen att lämna stället innan det är dags för kvällens huvudakt School ’94 att äntra scenen. Men trots att mina förväntningar inte blir helt infriade räcker det jag har fått uppleva ändå till att hävda att:

1. Det finns en framtid för den svenska alternativa scenen och den ser ganska ljus ut.

2. Alternativ musik fungerar bäst i alternativa miljöer, vilket Studio HPKSM är ett bra exempel på.