Viva Sounds 2019 – fredag

Children Of The Sün. Arkivbild.

Det duggregnade över Göteborg under den tidiga fredagskvällen. Decembermörkret hade kopplat grepp om staden och lyktstolparna gjorde vad de kunde för att lysa upp stadens trottoarer. Den tredje upplagan av showcasefestivalen Viva Sounds stod på programmet. Trettio artister från sju länder på sju scener under två dagar och vi börjar från början.

Värmländska Children of the Sün inledde min festival på Bengans fik vid sjutiden. De släppte sitt 1960-talsinspirerade debutalbum Flowers i somras och var en ny livebekantskap för mig. Konserten startade klockan sju och de sju musikerna inledde med ”Flowers”. Det lät bra från början i den ljusa lokalen, men ljuset fixades snabbt och det blev dunklare.

Josefina Berglund Ekholms sång var strålande och vi bjöds både på låtar från Flowers-plattan och nya låtar. Bland höjdpunkterna var det främst ”Emmy” som stack ut.

Jag promenerade sen till Andra långgatan och The Abyss. Om det var mjukare psykedeliapop på Bengans så stod Electric Hydra och stonerrock på programmet nu. Jag såg dem första gången på Brewhouse under Göteborgs Kulturkalas för två år sedan och Uddevallakvartetten gick på scen som en trio vid halvniotiden.

De inledde instrumentalt och övergick sedan till grymma ”World Domination” då även sångerskan Sanne Karlsson gjorde entré. Ljudet var inte hundra från början, men blev snabbt bättre.
Den distade gitarren skar som en kniv genom lokalen när nya singeln ”The Last of Us” dånade fram och den halvtimmeslånga konserten fortsatte sedan på inslagen väg. Det var rivigt och tog tag i oss ordentligt.

Utanför hade det börjat regna ordentligt och det flöt en hel del vatten nedför backen vid Stigbergstorget. Oceanen blev nästa stopp.

Vånna Inget. Bild från spelningen i Malmö 5/12. 

Paul Rey kommer från skånska Lund. Han har gjort musikaliska samarbeten med världsstjärnor som till exempel Snoop Dogg och flera av hans låtar har över 10 miljoner lyssningar på Spotify.

Han gick på scen tillsammans med två medmusiker 21:15 och inledde med ”Good For Me”. Det kändes som en lite trevande inledning, men både publik och artist hittade varandra kort därefter.

Paul Rey är en skicklig sångare och höjdpunkterna var ”Fool For You” och ”Tear Me Down”. Den sistnämnda avslutade min konsert och jag fortsatte till Musikens Hus, några stenkast bort.

Boråskvartetten The Bongo Club stod på tur. De har släppt ett album och har bland annat samarbetat med producenten Owen Morris (Oasis, Verve mfl). Debutalbumet Anybody Have a Lighter släpptes i fjol.

Kvartetten gick på scen på Café Hängmattan halv elva och den mörka scenen lystes upp av ett ljuslila sken. Den gitarrbaserade musiken förde tankarna till 1990-talets britpopscen i England och vi kunde lätt ha befunnit oss i en mörk källare i Manchester istället för i Majorna. Spelningen höll på en halvtimme och det var en fin stund med höjdpunkter som ”No Expectations” och ”Tell Your Friends”.

Jag såg Linn Koch-Emmery senast under den liknande festivalen Waves Vienna i Wien för några veckor sedan. Linn kommer ursprungligen från Norrköping och har släppt flera fina singlar och EP:s de senaste åren.

Konserten var redan igång när jag kom till Musikens Hus scen vid elvatiden. De fyra musikerna skapade en härlig ljudbild och Linn sjöng låtarna på bästa sätt. Framför allt var det ”Don’t Sleep On My Luv”, ”Forever Sounds” och avslutande ”Waves” fick mig att gunga lite extra.

Malmöbaserade punkbandet Vånna Inget har släppt flera fina album under 2010-talet och det senaste, Utopi, släpptes tidigare i år. Scenen på Musikens Hus lystes upp av tolv strålkastare i turkosliknande ljus och de sex musikerna gick på scen strax efter midnatt.

Karolina Engdahl är en strålande sångerska och låtarna lyfte omgående. Vi bjöds på en bra mix av gammalt och nytt där låtar som ”Skuggor”, ”Krockade bilar”, ”Spotta i motvind” och ”Allvar” var några, bland flera, höjdare.

Den första festivalkvällen avslutades definitivt med ”Utopi” vid ettiden, publiken jublade och från DJ-båset inleddes ”The Persuaders Theme”. I Sverige kallades den klassiska TV-serien med Roger Moore och Tony Curtis för Snobbar som jobbar och den har rimligen femtio år på nacken. Hur som helst, det är en grym låt.

Jag lämnade Musikens Hus och promenerade över Stigbergstorget. Regnet hade upphört och kvällens många intryck sammanfattades, kort och gott, med välbesökta konserter i härliga miljöer och en strålande stämning.

Jag funderade på orden som Paul Rey hade sagt tidigare under kvällen: ”Vi står här och vi är här och det är det viktiga”. Samtidigt rullade spårvagnen långsamt utmed Första långgatan och jag började nynna på orden ”Vart tar du vägen när himlen är stängd för dig”.