Thursday på Electric Ballroom i London – värt all väntan

Jag sitter på en pubstol på balkongen längst bak i rummet på Electric Ballroom i Camden, London, tillsammans med min älskade fästmö som gett mig konsertbiljetter i 40-årspresent. Till två kvällar i rad.

Av någon anledning är fläktarna fortfarande på och det är lika kallt i rummet som det var i kön utanför. Men förväntningarna över det som två timmar senare komma skall, vet inga gränser. En kall, ganska kolsyrefattig öl i handen som jag snabbt dricker upp. Om det är av ren nervositet vet jag inte, men 20-åringen i mig har tagit över. Det är nästan som att vänta på jultomten.

I söndags satt jag där och väntade på att Thursday, från New Brunswick, New Jersey, skulle frälsa mig med sin andra fullängdare Full Collapse från 2001. De begav sig 2018 ut på turné för att fira 20 år sedan sin första spelning, nu har de redan hunnit fylla 21. Under måndagskvällen skulle jag få se dem framföra hela nästa skiva War All The Time.

När Thursday släppte War All The Time 2003 var det något annat än budskapet om revolt som fanns där i myllan av intrikata riff och utbrott av kaotiska halvtonala staccato-riff. Där fanns historier. En berättelse om någons liv i utkanten av samhället. Geoff Rickly som ville berätta sin historia. Eller berätta andras historia. Eller bara berätta EN historia. Steve Pedulla och Tom Keeleys tryckvåg av gitarrer i det inledande riffet av inledande ”For The Workforce, Drowning”. Tim Payne (de här kvällarna ersatt av Stuart Richardson från No Devotion) och Tucker Rule, vars maniska rytmiserande bakom den distade väggen kompletterade mästerverket.

När jag råkade på dem då var jag en förtappad och övervintrad tonåring som inte vant sig med den vuxna kostymen ännu. Den musikaliska kombinationen av storytelling och utbrott slog mig hårt. Jag arbetade då på ett jobb utan uppenbar mening. Då fick jag höra det här:

”Please take these hands/throw them in the river
wash away the things they never held
Please take these hands/throw me in the river
Don’t let me drown before the workday ends”.

Sedan dess har jag väntat, orden har ekat i mitt huvud i 15 år. Jag väntade på att de skulle komma över till Sverige. Jag tänkte att eftersom ändå deras kamrater i Taking Back Sunday och kanadensiska Alexisonfire, tillhörande samma genre, hade pallrat sig över och jag fått se dem båda så skulle de små småningom dyka upp.

Men de kom aldrig. Hur många ”please come to [infoga valfritt land i världen här]” jag än läste på Twitter stod det aldrig att de skulle ta sig till Sverige. Och i ärlighetens namn har jag varit för feg för att våga boka konsertbiljetter, ett flygplan, hotellrum och sedan hitta tunnelbanan till vart jag nu skulle och 2011 kom sedan beskedet att de skulle lägga ner. Jag gav upp drömmen ända tills de 2016 annonserade att de skulle spela tillsammans igen. Först i Houston och sedan kom de närmare och närmare. Hoppet växte om att kunna åka till Köln när de skulle spela tillsammans med Boy Sets Fire men sedan kom annonseringen om London. Två kvällar. Mina favoritskivor från Thursday.

Vad alla liveklipp från YouTube utlovat infrias med de första två trumvirvelslagen i inledande ”Understanding In a Car Crash” från ”Full Collapse” och sedan är det som att åka på en resa genom mitt 20-tal igen. Geoffs röst som ena sekunden silkeslent smeker sig igenom verserna till att ni nästa sekund bryta sig loss i ett desperat skrik som får bråka sig igenom distad kakafoni. Som det verkar på publikens reaktion är jag inte ensam om att ha väntat så här länge.

Jag brukar ha problem med band som beter sig på ett sätt på scenen bara för att det ska se ut på ett visst sätt. Thursday tillhör inte den kategorin och det är något som alltid tilltalat mig. Både i de liveklipp jag sett och i den musikaliska aspekten. Det har alltid funnits en ärlighet i vad de vill förmedla och hur de väljer att presentera det. Ingenting under varken Full Collapse-kvällen eller War All The Time-kvällen bryter mot det. Det känns inte artsy eller ansträngt någonstans utan bara ren och skär spelglädje och en vansinnig energi. Alla i frontlinjen flyger över scenen och faller nästan in i varandra emellanåt.

Att uppleva Thursday live är lite som att åka en perfekt uppbyggd dramaturgisk berg- och dalbana. Att bli invaggad i den långsamma stigningen för att sedan passera över en kant, sakta stanna till för att sedan handlöst rulla utför i en rasande fart tills maskinen så småningom stannar. Genidraget i Tom Keeleys låtskrivartalang att lägga okonventionella melodier över traditionell ackordstruktur gör att Thursday tillför något helt annat till det annars ganska tråkiga rockbordet. Det gör det lite roligare att lyssna på än samma ackordvändor vi alla hört en miljard gånger förut. Men det blir aldrig för krångligt. Det är ändå lättillgängligt och lättlyssnat. Och samtidigt så fantastiskt vackert.

Som när Tim byter gitarren mot pianot och Geoff Rickly framför hela ”This Song Is Brought To You By A Falling Bomb” på knä på ett blått belyst scengolv för att sedan braka loss i det frenetiska introriffet i ”Steps Ascending” direkt efteråt. När sedan titelspåret ”War All The Time” passerat första minuten blinkar jag och känner tårarna samtidigt rinna ner på varsin kind.

Under båda kvällarna bjuds vi dessutom på Thursdayklassikern ”Jet Black New Year”, direkt följt av Buzzcocks-covern ”Ever Fallen in Love (With Someone You Shouldn’t’ve)” tillsammans med förbandet Chris Conley från emo-legendarerna Saves the Day. De enda låtarna jag egentligen saknar är ”At This Velocity” från skivan ”A City By The Light Divided” och ”Ladies and Gentlemen: My Brother, the Failure” från ensamstående skivan Kill the House Lights.

Väntan är nu över. Nu känns något därinne komplett. Jag har fått se Thursday. 23-åringen i mig kan äntligen få vila.