Dirty Burger: ”Namnet är en hyllning till Palles Gatukök”

Idag har Dirty Burger releasefest för sin nya singel ”Drained” på Holy Moly i Göteborg. HYMN har intervjuat trion om debutsingeln som kom i somras och processen med att spela in nytt material. Henrik, Sebastian och Nicke berättar även om gitarrer, deras egna skivbolag och snabbmat.

”Drained” är garagebandet Dirty Burgers andra singel i år och har ett lite mjukare sound än debut-EP:n. På a-sidan låter de mer som ett amerikanskt 90-talsband i stil med The Apples In Stereo, men med en stor refräng får de också lyssnarna att tänka på Union Carbide Productions. På andra sidan inleds ”Positively Negative” av ett klipp från en gammal biker-film och här får man mer av deras vanliga, Stooges-influerade garagepunk. Kanske är de Sveriges svar på The Hunches?

Vi tog ett snack med dem efter en svettig spelning, eftersom de precis som många band inom sin genre gör sig bäst på en scen med riktigt hög ljudnivå. Ikväll spelar de på lilla Holy Moly i Göteborg, vilket säkert kommer bli en minst lika intensiv upplevelse.

Hur länge har ni spelat tillsammans?

– Vi har spelat tillsammans i kanske tre år. Vi hade ett annat band en gång i tiden, tillsammans med en kille som heter Antonio och som spelar i The Scrags nu. Han hade flyttat till Göteborg för att läsa på Valand. Och Sebastian som spelar bas nu hade precis flyttat tillbaka till Göteborg från USA. Så vi ringde honom och frågade om han ville vara med. Sen blev det så att när vi repade tillsammans så brukade vi tre mötas upp lite innan och köra en annan grej, som vi tyckte funkade bättre. Det var egentligen grunden till Dirty Burger. ”Daytime TV” skrev Nicke faktiskt redan någon gång 2015.

Och sen släppte ni den äntligen 2019?

– Det var en låt som var skrotad väldigt länge. Det var något vi började med och sen tänkte ”den ska vi absolut inte spela”. Fram tills att vi hade en lång torka och en av oss föreslog att vi skulle spela den. Det var ju den eller ”Jimmy Is a Nazi Fuck”. Vi hade två låtar som vi valde mellan, och egentligen spelade vi in båda två. Men sen valde vi att släppa ”Daytime TV” för den var lite enklare – den andra var ju boogie-låt. Vi hette ju förresten Body Cunt från början. Men alla våra polare tyckte att det lät för hårt.

Låter kanske mer som ett hardcoreband?

– En polare som backstabbar en, helt enkelt. Men visst, det låter lite hårt. Det var en rolig anspelning på metalbandet Body Count från USA. Vi hade till och med gjort en t-shirtdesign där vi hade snott deras font. Men det måste ha varit hösten 2016 som vi blev Dirty Burger, för vår första spelning med det namnet var på Truckstop Alaska i december för tre år sedan.

”Vi har ju replokal i Musikens Hus så vi käkar rätt mycket burgare på Palles”

Hur valde ni det namnet?

– Namnet är en hyllning till Palles Gatukök, som ligger här mittemot Bengans. Vi har ju replokal i Musikens Hus så vi käkar rätt mycket burgare på Palles, eller jag gör det i alla fall haha. Det var ju standard.

– Palles har varit en del av ens liv sen man var 14-15 och fattade att det typ alltid är öppet. Man kan komma dit typ kl 6 på morgonen också är det fortfarande öppet. Sen är det svinäckligt, men man äter det. Och de hade folköl också. ”Jag ska bara ha en dirty burger från Palles”, sa vi ju faktiskt. Det var liksom som en hamburgare med franskbröd, ingen vanlig burgare.

Vad tänker ni på när ni står på scenen och spelar?

– Ingenting. Att stå och tänka är typ en jävla curse på scenen. Du börjar tänka framåt: vilken är nästa låt, var är vi nu i låten? Det är bara bullshit. Sen råkar man ibland i livet bara träffa på andra musiker som man slipper göra det med.

– Som när man växte upp och man åkte skateboard eller snowboard. Det var ett sätt att bara släppa allting liksom. Vi kände att det klickade mellan oss och att allt bara stämde. Den känslan är jävligt skön. Som det kändes nu i kväll, att det bara tuffar på. Låtarna var inte låtar, det var en känsla som liksom gick igenom. Och jag hoppas verkligen att den känslan förmedlas – vi är verkligen inte nervösa för att stå på scen, vi har ingenting att skämmas för. Man vill hålla sig på tå men ändå inte känna sig nervös. Så länge vi är med varandra på scen så är allt bra.

– Den sista låten vi spelade skrev vi för en vecka sen och den har vi repat max fyra gånger. Och fan vad bra det blev! Det är inte så många människor man kan göra den grejen med.

Vad tycker ni om gitarrsolon?

– Vi älskar det, men korta och effektiva liksom. Jag kan inga pentatoniska skalor eller något sånt, så jag bara spelar efter hur det låter i mitt huvud. Nicke är ju gitarrist från början, men han fick spela i trummor istället. Jag kallas ju då för Berry på reporna för att jag kör så klassiska, enkla solon – det är det enda jag kan.

– Tjack Berry.

– Det kan ge så jävla mycket större effekt än en som spelar ”rätt” toner. Och det är samma med trumspelet, det handlar mer om känsla.

Ni har både elbas och elgitarr av märket Rickenbacker, är det något som är genomtänkt?

– Nej, både att vi har Orange-stärkare och Rickenbacker-instrument är mer en tillfällighet än något annat. Vi har aldrig bestämt att vi skulle spela på det. Jag köpte en Rickenbacker som jag hittade i en Blocket-annons. Det var någon småbarnsförälder i Borås som sålde så jag fick den lite billigt och jag älskar den. Man kan bara röra vid den och så spelar den nästan av sig självt. Han som sålde den sa att den var ”svårspelad” men det fattar jag inte alls.

– Basen däremot är fel på så många sätt. Jag skulle aldrig rekommendera någon att köpa en Rickenbackerbas. Om du gillar det estetiska så köp en japansk kopia. Allt med den är bara feltänkt.
Men den är snygg! Gibson däremot, det är bajs.

– Nu kan vi aldrig gå ifrån det. Det blev ju en grej, fast det var aldrig uttänkt.

Ni håller på att spela in ett album, hur går det med det?

– Vi spelade in sex låtar tidigare, sen har vi ett gäng låtar som är kvalificerade för att spelas in. Sen är frågan hur många låtar det ska vara på ett skiva… Vi har ju ganska korta låtar. Jag har alltid tänkt att en fullängdare ska vara minst 25 minuter, annars är det inte en fullängdare. Så det är någonstans där vi bör jobba.

– Men det kändes svinbra ikväll med de nya låtarna!

Har ni någon idé om när den ska släppas?

– Jo, det har vi väl, i alla fall för vår egen skull. I början av nästa år. Sen har vi absolut inget bolag på gång eller så. Om någon är sugen på att släppa så är det ju en fördel – annars kommer vi släppa det själva.

”Om någon är sugen på att släppa så är det ju en fördel – annars kommer vi släppa det själva”

– Vi startade ju ett eget skivbolag för att släppa vinylsingeln, som heter Spacebucks Recordings. Det var  en massa turer inför det första släppet och folk som pratade mer än vad de menade business. Så vi kände väl att ”vafan vi gör vår egen label”. Det löste sig väldigt snabbt. Man får göra det själv om det ska hända något. Det är jävligt mycket snack och vilka sammanhang man är med i och så. Det blir jävligt trist. För dem kanske det inte är jättestor grej men för oss kanske det handlar om en försening på ett halvår eller ett år.

Hur lång tid har det tagit att få den släppt själva då?

– Ett och ett halvt år. November 2017 spelade vi in den.

– Det är bara dödtid för oss egentligen, vi låter ju inte ens så längre. Men det är kul att få ut den.

– Vi har kvar den biten också såklart, men vi är ju sugna på att köra något nytt.

– Men vi kommer släppa två låtar till på en singel, två av dem vi spelade ikväll. Och omslaget görs av Gabbe som spelar i Farstun och var förband till oss ikväll, grymt band verkligen.

”Drained” släpptes i söndags på bandets egna bolag Spacebucks och ikväll håller bandet releasefest i Göteborg.