Då var ännu en höstmånad snart över och det är dags att snabbrecensera ett gäng novembersläpp.
Cate le Bon + Bradford Cox – Myths 004
EXPERIMENTAL Två darlings från den mer experimentella indierocken, Cate le Bon och Bradford Cox från Deerhunter, gör gemensam sak på sjuspåriga Myths 004. På pappret en kombination som borde kunna få ihop en riktig pangplatta. I verkligheten når man inte upp till dessa höjder, med undantag för starka låten ”Secretary”. Det här är ett lekfullt och på många sätt intressant samarbete men det är väldigt tydligt att spelglädje och improvisation gått före låtsnickrande. 5/10
Klabbes Bank – Bnk
JAZZ Sverige intressantaste jazzgrupp har släppt sitt femte album Bnk. Klabbes Bank kombinerar mer traditionell jazz med experimentella nymodigheter där gruppen inte räds för att överskrida genrer. Bnk är svår att ta till sig men värd att vänta på. Klabbes Bank levererar en svårbedömd samling låtar som är allt annat än passiv. 5/10
True Moon – II
POSTPUNK True Moons mix av postpunk, svartrock och new wave har till viss del fått ett lite poppigare anslag på andra albumet. Men Karolina Engdahls (även sångerska i Vånna Inget) sång och texter har fortfarande ett genomträngande mörker. Förmågan att skriva catchiga låtar med svarta refränger är väldigt imponerande. Men allt är inte mörker. Absolut bäst på skivan är systerkamps-sången ”Sisters In Arms” och upproriska ”My Revolution”. 7/10
Sea Lion – pass this way
SINGER/SONGWRITER Linn Österbergs Sea Lion är det mest Stina Nordenstam-lika vi har just nu. Nya albumet pass this way är inget undantag. Anslaget med mjuka melodier i långsamt tempo sjungna på det mest eteriska sätt är inte nytt, men de vaggviseliknande låtarna är ändå som bomull för själen. Tyvärr känns skivan lite för kort och har ett rätt abrupt slut vilket gör att det uppstår besvikelse minst en gång vid varje lyssning. 7/10
Lucy Dacus – 2019
INDIEROCK Lucy Dacus tolkningar på Bruce Springsteen, Phil Collins och Edith Piaf med flera är kanske inte det mest spännande som tjugofyraåringen spottat ur sig under de senaste åren och egentligen mer som en kul bonus för hardcore-fansen. Då är de egenskrivna nya låtarna roligare att lyssna till. De befäster det vi redan visste: att Lucy Dacus kan skriva väldigt bra låtar i gränslandet mellan indierock och folk. 6/10
Maria Taylor – Maria Taylor
FOLK/POP Som ena halvan av Azure Ray och exflickvän till Conor Oberst var Maria Taylor en gång i tiden var någon slags it-girl i indiefolkrörelsen. Idag är hon kanske inte lika mycket i rampljuset, men hennes röst är fortfarande sammetslen och varm, och hon har på sitt självbetitlade nya album fått sällskap av bland andra Counting Crows Adam Duritz och Joshua Radin. Det har resulterat i en stabil skiva som passar bra som bakgrundslyssning, men som aldrig lyfter helt. 5/10
Tindersticks – No Treasure But Hope
CHAMBERPOP Borde en inte ha tröttnat på Stuart A. Staples sorgsna baryton efter tolv album? Svaret är: nej, inte när den omges av så här pass vacker musik. Tindersticks förmåga att bygga stämningar har snart välsignat världen i tre årtionden och No Treasure But Home rymmer dessutom väldigt starka låtar. Höstens mysigaste skiva. 8/10
Michael Kiwanuka – Kiwanuka
SOUL Michael Kiwanuka fortsätter att imponera. Kiwanuka låter framtid och förflutet mötas i en musikalisk mix med soulen som bärande tema. Hans röst och låtskrivande går fantastiskt hand i hand, inte minst i ”Piano Joint” som aspirerar på att bli årets bästa låt. 7/10
White Denim – In Person
ROCK Tidigare i år släppte White Denim studioalbumet Side Effects vilket de nu följer upp med en liveplatta. In Person är inspelad från bakgården av bandets hus/studio i Austin. Genom att dra in kablar från scenen till studion lyckades de kombinera livenerv med fenomenal ljudkvalité. Årets livealbum! 8/10
Adrian Modiggård – Såna som oss
POP På sitt andra album byter Adrian Modiggård gitarrer mot synthar. Ungefär hälften av låtarna fungerar prima. ”Galantis”, ”Dörren på glänt” och ”Säg inte förlåt” är solid synthpop berikad med personlig touch. Tyvärr finns även riktiga bottennapp som ”Förlåter allting”, en låt som på sin höjd hade räckt till en plats i Melodifestivalens startfält. Skulle Adrian låta sitt unika uttryck dominera mer hade Såna som oss varit intressant på riktigt. 4/10
