Holly Golightly på Loppen – samma gamla visa

I helgen återvände Holly Golightly till Loppen i Köpenhamn för en lugn söndagskonsert. Det är tre år sedan hon spelade där sist och hon har sedan dess släppt nya albumet Do the Get Along. Vår skribent Krister Bladh var på plats och fick uppleva en mysig men kanske lite väl tillbakalutad spelning.

Jag var nog inte den enda som stod och gäspade lite i smyg bland publiken på Loppen i söndags. Efter en händelserik helg är jag glad att jag i alla fall orkade ta mig till Köpenhamn för att se Holly Golightly med band. Förra gången hon besökte Loppen var på en fredag säger hon, som en kommentar till den något glesa publiken. Jag var där då också och minns det som att stämningen var magisk. Då hade hon precis återgått till sin solokarriär efter att spelat med americana-duon The Brokeoffs i många år. Slowtown Now! som kom ut 2015 var hennes första album under eget namn sedan 2007.

Det var en fantastisk konsert, liksom när jag såg henne första gången på nu legendariska Debaser Slussen 2008. Denna söndag lyfter taket inte riktigt, kanske på grund av en sömnig publik, eller för att Golightly håller tillbaka lite, hon säger att hon håller på att bli förkyld.

Bandet, som är det samma som de senaste fyra åren, spelar ypperligt och ger låtarna ett lätt bluessound. Eftersom Golightly har en så stor bakkatalog blir det ändå en lång spelning, men än en timme lång.

De inleder med lugna låtar, som till exempel ”Wherever You Were” från hennes allra första album The Good Things från 1995. Då spelade Holly Golightly även i garagebandet Thee Headcoatees, men idag finns inte mycket av punkkänslan kvar. Hennes version av Sam & Daves ”You Ain’t No Big Thing” får oss att stampa lite med tårna, men det är först när ”Your Love Is Mine” med gitarristen på stämsång sätts igång som man kan känna en riktig nerv.

”Satan Is His Name” är det första från senaste skivan vi får höra. Do the Get Along är kanske inte Golightlys bästa album utan får mig snabbt att tänka på Four Tops gamla hit ”It’s the Same Old Song”, eller samma gamla visa som man skulle säga på svenska. Vi får i alla fall höra den bästa låten på skivan ”Love (Can’t You Hear Me)” – problemet är bara att det är en cover. Originalet är en en fantastisk RnB-singel som släpptes av The Knight Brothers 1963.

Kvällens högpunkt blir istället ”There’s an End” från Golightlys bästa och mest kända album Truly She Is None Other, som kom ut samma år som hon dök upp på White Stripes Elephant. Låten ”There’s an End” släpptes först av The Greenhornes, med Holly på sång, och var med på soundtracket till Jim Jarmuschs film Broken Flowers. En fantastisk låt, som känns helt och hållet tidlös. Tyvärr blir det enda låten från mitt favoritalbum.

För ett ögonblick tar bandet i från tårna och tar sig igenom ”Run Cold”, första låten från Golightlys tredje album. Plötsligt känns det som att decibelnivån steg med 10 och jag hade önskat att hela konserten hade samma intensitet. Sista låten blir en cover av Memphis Slims bluesklassiker ”Mother Earth”, men sen kommer bandet tillbaka in för ett extranummer och river av Little Walters ”Mellow Down Easy”. Det känns som en väldigt passande avslutning för en kväll som gått i bluesens tecken.