Avskalat men dansant med Fatboy Slim på Lastkajen

Arkivbild. Foto: Nora Lorek/ROCKFOTO

Hade jag inte vetat vad som skulle ske denna söndagkväll hade jag haft väldigt svårt att greppa vilken röd tråd som sammanfört den skara människor som strömmar mot vad som ser ut att vara en vanlig garageport, på Humlegatan 17 i Stockholm. De är av olika åldrar, har vitt skilda stilar och befinner sig i olika stadier av berusning. Alla har tagit sig man ur huse på en söndag; veckodagen som vanligtvis förvandlar vimliga Stockholm till en smärre spökstad.

Den röda tråden är Norman Cook, eller som vi främst känner honom, Fatboy Slim. Den 56-åriga musikproducenten och DJ:n från England som fick sitt stora genombrott 1998 med sitt andra album You’ve Come a Long Way, Baby, och skänkt oss moderna klassiker som “Rockafeller Skank”, “Praise you” och “Right here, right now”.

Jag inleder kvällen med att gå runt och betrakta publiken, en av mina favoritsysselsättningar när jag är på konsert på egen hand. Det är svårt att få grepp om Fatboy Slims fans, det är allt ifrån 20 nånting-åringar i keps och slitna t-shirts till medelålders män och kvinnor i finkläder och tjusiga håruppsättningar.

Lastkajen rymmer runt 400 pers och jag kan inte låta bli att fundera på varför man har valt att hålla spelningen i en så liten lokal, både Moriskan i Malmö och Trädgården i Göteborg där Fatboy Slim spelat lördag respektive fredag, rymmer dubbelt så många konsertbesökare. Dock var det ju bara ett drygt år sedan han senast besökte Stockholm, närmare bestämt Berns. Kanske ville man säkerställa ännu en slutsåld konsert och kunna hänga upp det på USPen att detta blir intimare och mer exklusivt.

Dock när jag en liten oro om att en viss pampighet går förlorad, såsom de arenaspelningar jag läst om och sett klipp ifrån när musiken ramats in med laser och maffiga visuals. Jag har även nåtts av rykten att han inte spelade sin Greta Thunberg-samplade version av “Right Here, Right Now” vilket ju också känns som en rätt onödig grej att hoppa över när en gästar denna världsberömda aktivists hemland.

Trots att det är slutsålt känns det inte särskilt trångt, och jag lyckas ganska snabbt slinka in nästan längst fram. Det är tur, inte bara för mina ringa 1,61 cm över marken utan för att jag gärna vill få uppleva Cooks omtalade, karismatiska scenspråk på nära håll.

Foto: Caroline Boman Dickson

Cirka 15 minuter efter utsatt tid flyger han upp på scen, glatt tuggandes på ett tuggummi, och drar igång “Eat, Sleep, Rave, Repeat” vilket blixtsnabbt får igång publiken. Någon viftar lyckligt med en krycka framme vid kravallstaketet. Cook lutar sig fram på ena armbågen med ett brett leende, betraktar den dansande skaran en stund och sätter sen igång att mixa, sampla och fippla med utrustningen på ett så fantastiskt skickligt sätt att en inte kan göra annat än att lyfta på hatten. Som hobby-DJ ligger jag verkligen i lä, detta är ett riktigt hantverk.

Showen visar sig vara avskalad, med blygsam laser och ett rätt diskant ljud. På scen-modulerna har ett kalt bord med DJ-utrustningen placerats, utan någon intäckning. Det förtar lite av magin när en faktiskt kan SE Cook när han dyker ner under DJ-bordet och drar på sig en huva, tar en sipp av en energidryck eller plockar upp ett nytt signalhorn. Trots att tanken möjligen är att det skall kännas underground, kan jag inte låta bli att sakna LED-skärmar med flippiga videoprojektioner, strobbar och en bas som känns i hela bröstkorgen (reserverar mig här för att Big Beat/Acid House-genren kanske SKA upplevas med skarp diskant, beklagar i sådant fall min mossighet).

Kvällens stora behållning, och den i sig gör konserten väl värd ett besök ska sägas, är Norman Cooks spektakulärt förtjusande scenpersonlighet. Och den något sparsmakade inramningen till trots så är det en otroligt mäktig känsla att få uppleva honom så nära i egen hög person, för han serverar en oerhörd energi som aldrig sinar. Dansar fult med flit, sjunger med i nära vartenda ord, pekar, vinkar, skrattar, gör fåniga miner, klättrar upp på DJ-bordet, sätter sig på DJ-bordet, ställer sig på DJ-bordet, springer ut i publiken. Han lokaliserar personen som hasat sig dit med krycka, lånar kryckan, svingar runt kryckan, ger tillbaka kryckan. Han känns så genuint glad att vara där, så opretentiös och ödmjuk.

Foto: Caroline Boman Dickson

Det blir en ömsesidig kärlek till publiken, hans glädje smittar av sig, alla dansar och vevar lyckligt men hänsynsfullt, jag får inte en enda armbåge i ansiktet. Flera gånger gestikulerar de längre och större konsertbesökarna att jag får ställa mig framför dem vilket ytterst sällan händer på spelningar. Jag tackar och tar emot! Och visst, det kan naturligtvis också finnas en poäng i att plocka bort element som videoprojektioner och lasrar, för att fokus på artisten blir större. Att hans person växer och blir mer tydlig utan allt runt omkring.

Det ska erkännas att jag mot slutet av den nästan två timmar långa spelningen väntade en smula otåligt på hitsen. De som har serverats har mixats in lite i förbifarten, och oron börjar gro att även vi skall få stå utan den virala, Thunberg-samplade “Right Here, Right Now”. Vi bjuds dock på en rad dansanta remixer och mashups; både av låtar en får anta har funnits med i repertoaren sedan 90/00-talet; The Bucketheads, Daft Punk och Danzel men även nyare alster från exempelvis Beyonce och Childish Gambino. Och hela tiden levererar Cook sin fantastiska, smittsamma glädje som gör att fokus och danslust består.

När undertecknad slutligen ändå börjat titta lite på klockan händer det äntligen – Greta Thunbergs kraftfulla stämma strömmar ut ur högtalarna och dansen stannar av, mobilerna åker upp. Stämningen blir nästan salig, publiken tystnar. När så tempot stegrar och droppet närmar sig släcks skärmarna och dansen är åter igång – den sista, ska det visa sig, då spelningen snart är över och den brokiga skaran skingras ut i söndagsnatten. Kavajerna något skrynkligare, håruppsättningarna nu hängande vid axlarna.

Jag hör en grånad man som vandrar mot Scandic Anglais berätta för sitt kvinnliga sällskap att han tyckte ljud och ljus var något av det sämsta han upplevt, medan en yngre man rättar till sin keps och klagar på att vakterna var “så jävla på”. Tänk ändå, vad olika perspektiven kan vara från två besökare av samma konsert.