Madminton – Tryin’ My Best

Stockholmsbaserade bandet Madminton debuterar imorgon med albumet Tryin’ My Best. Namnet är en anspelning på en företeelse där badmintonspelare börjar bete sig orimligt under en match. Galenskapen som namnet antyder reflekteras i musiken genom att albumets låtar spretar åt lite olika håll.

Delvis bjuds det på lättsam psykedelisk pop med snygga melodier och arrangemang som osar sextiotal a’la Beach Boys och The Monkees. Som kontrast blandas de poppiga bitarna ihop med grooviga beats som kanske mer drar associationer till lite tuffare British Invasion-band som The Spencer Davis Group. Det är i huvudsak i albumets grooviga partier som albumets styrka ligger då bandet visar hur mycket potential de har att svänga.

Sådana rytmiska highlights finns i låtar som ”Banans Split” och ”KiNK”. Även om variationen skapar en skön blandning, då det som sagt har en lättsamhet över sig, så hade det gärna fått finnas ett tydligare fokus i musiken.

Bandet gör sig helt klart bäst på de mer dansanta låtarna vilket gör att de ställs lite emot resten av musiken istället för att löpa som en tråd genom albumet. Med det sagt så lyssnar jag också gärna till de snygga tongångarna på låtar som ”Be My Love” som också sticker ut som albumets harmoniskt mest fulländade låt.

Framtoningen känns avslappnad men behåller en kaxig attityd över sig. Albumet som helhet färgas av olika influenser som gör det lite svårplacerat men det psykedeliska sextiotalsstuket är en gemensam nämnare, med undantag möjligtvis för sista spåret Disco Lights.

Vad jag gillar mest med skivan är hur bandet tycks ha hittat en nisch i musiken som känns naturlig snarare än att aktivt försöka låta som uppdaterade versioner av äldre rockband. Fin debut som är klart värd att lyssna på.

[Charlie Falk, 23 november]

6