Festivalrapport: Synästhesie

Mdou Moctar

HYMNs Filip Sandström Beijer har varit på psych- och garagefestivalen Synästhesie i Berlin och upplevt två festivaldagar med helt olika peppnivåer.

Lördag

Det är något fantastiskt dekadent och härligt med att en festival med artister som Deerhunter, Holygram, Priests och inte minst Stereolab och Michael Rother äger rum mitt i mörkaste höstmörker istället för en varm och ljuvlig sommardag. Att festivalen dessutom är belägen i ett gammalt ölbryggeri i Berlin – Kulturbraueri – går även det i samklang.

Strax innan festivalens första akt ska kliva på scenen meddelas det via sociala medier att det är lapp på luckan på lördagen. Festivalen har sålt bra men det blir snabbt tydligt att många köpt biljetter enbart för kvällens headliner Stereolab och möjligen den tyske legendaren Michael Rother. Det märks nämligen på att lokalen är halvtom när Laura Carbone och Mdou Moctar drar av två helt olika, men fantastiska framträdanden inledningsvis under festivalen. För sistnämnda artist spelar det inte så stor roll eftersom varje person som står långt fram alstrar energi för sig själv och tre till. Särskilt credd ska snubben med Bröderna Lejonhjärta-frilla och rakt av stulen hippielook ha för sin dans och sina avgudande gester efter varje låt. Riktigt bra tryck med andra ord till de Nigeriska psych-tonerna och jag själv fascineras och vill byta plats med killen som står tätt inpå gitarristen och klappar baktakt. Udda uppgift.

Strax efter Mdou Moctar är det dags att lämna huvudlokalen och springa över till grannen som rymmer ”Baby Satan Stage” och ”Salon Oblique” – hälften av festivalens scener i grannlokalen där skivbolaget och baren 8mm håller hus.

Jealous

I samband med lokalbytet uppstår också kvällens första skånska ”ae vafan”, som då talar för att allt på Synästhesie inte är problemfritt. Festivalen har nämligen ett pantsystem på ölflaskorna som gör att man får betala en euro extra, som man sen får tillbaka, när man lämnar in sin flaska i baren. Vi försöker då nämligen köpa en öl i baren på det nya stället men får inte byta in vår öl eftersom barerna säljer olika ölmärken. Istället får vi springa runt med två öl i händerna och det hela övergår till slut till att vi säger ”fuck you” till pantsystemet och förlorar sammanlagt någon hundralapp på att vi inte pallar byta in våra tokens.

Nog om det, sorry för att ni tvingades läsa mitt snåljåpsgnäll.

Baby Stage Satan bjuder direkt på tung underhållning från det tyska garage-punkbandet Jealous som dundrar på som om det inte fanns en morgondag. Publiken är inte lika ösig som man hade hoppats, snarare mer dedikerad och inlyssnande, vilket man inte är riktigt van vid på en punkspelning utanför SXSW. Efter att ha fejkat att jag är dedikerad och viktig bland de andra konsertgästerna smyger vi vidare för käk innan kvällens höjdpunkt – Stereolab, på största scenen.

Både medelåldern och antalet i publiken höjs kraftigt ju mer konserten närmar sig och de små cowboy-tjuten från medelålders rock-män ljuder allt tätare redan under Soundcheck. Spelningen flyter på ungefär som förväntat och efter en halvskakig början ljudmässigt tar sig allt och kvällen avslutas med ett sms till en vän: ”Fan alltså, Stereolab, ändå jävligt feta”.

Saba Lou

Söndag

Söndagen börjas bakfull och tur är det att första akten inte går på scen förrän klockan 18. Eller jo, Anton Newcombe (den numera nyktra sångaren från The Brian Jonestown Massacre) ska ha en Q and A tillsammans med den legendariske managern Alan McGee. Själv kommer jag lite för sent för att få plats i publiken men rapporter från det stängda rummet viskar om att de båda gubbarna gjorde bra ifrån sig. Bland annat ska Newcombe ha tagit på sig att det var han som indirekt splittrade deras gemensamma nämnare Oasis eftersom det var hans vänner som introducerade dem för crack.

Vi väljer därefter att sätta oss ner vid stora scenen för att kolla in singersong-writern Saba Lou som öppnar söndagen på ett alldeles lagom sätt för den smått bakfulla hjärnan. Efter 30 minuter känner vi att vi sett klart konserten och istället har vi fått upp ögonen för Hello Pity, som just är på väg att gå på scenen i den andra lokalen. Kul bandnamn, tänker vi och knallar dit.

Hello Pity är motsatsen till Hello Kitty, hårt och smutsigt och ger precis den energikick vi behöver för att vakna till liv. Dock förlorar de unga grabbarna bakom instrumenten trovärdigheten, eller i alla fall credabilityn, när de brister ut ”Hello Switzerland” och börjar småfnissa direkt efteråt. Synd.

Deerhunter

En halloumi im brot senare är det dags för Black Lips som tagit över stora scenen och bjuder på en minst sagt energifylld konsert med blås och tempofyllda låtar som sakta men säkert får publiken att hitta tillbaka till Synästhesie.

Om lördagens dragplåster var Stereolab är det tydligt att söndagens är Deerhunter och det annars lite glesa publikhavet blir allt tätare ju närmre konserten vi kommer. Bradford Cox äntrar scenen i en fantastisk skrud som toppas av en Berlinsk keps. Scennärvaron från honom är som vanligt hög, men Atlanta-sångaren själv är något kritisk till Berlin-publiken.

– We were in München last night and the audience was a lot wilder than you, påpekar han halvvägs in i spelningen och det slår mig att han har alldeles rätt.

Synästhesie-besökaren behöver slappna av och loss lite och vara lite mer sugen på att upptäcka nytt. Topparna är riktigt höga, men tyvärr är dalarna ganska djupa de med.