Det har gått fyra år sedan Bo Kaspers Orkester släppte det elfte studioalbumet Redo att gå sönder. Under dessa år har kvartetten gjort kommersiell braksuccé med krogshow och arenaturné. Det har minst sagt gått Pite-bandets väg, inte minst när de fick spela en helkväll på bästa sändningstid i Allsång på Skansen.
När ny musik och slicka pressbilder presenterades i oktober varslade det om att bandet skaffat sig en ny stil, en hint om att framgången kanske gett syre åt en liten hybrisdjävul. Det var konstverk av Per Sonerud, stylade frisyrer och tighta kostymer.
23:55 är Bo Kaspers soul-platta, något de arbetat med i tre decennier men som först nu blivit mogen nog att göras fullt ut. På många sätt är det naturligt att det förr eller senare skulle bära åt just soulen. Genren har ju alltid funnits där, men snarare som komplement än som motor.
När de nu låter pop-jazzen sitta på bänken framstår det vid första genomlyssning som ett snedsteg. Robert Östlunds gitarr låter som en famlande efterapning av Nile Rodgers i Daft Punks hit ”Get Lucky”. Värst är det nog när Bo Sundström ska samtidshumma i ”Gud ger ingen allt”, singelspåret framstår som ett desperat försök till att slåss om streams i en cynisk musikekonomi.
Men som vanligt slutar det som det gör när det kommer till Bo Kaspers Orkester.
Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker vända ryggen till. Förr eller senare kommer Mats Schubert introducera ett av sina keyboard-stick och prompt insistera på att jag genast slutar upp men mina dumheter. Det går liksom inte att värja sig.
23:55 lånar genialiskt från soulens 60- och 70-tal och gifter ihop det med Bo Kasper briljanta intuition. Även den lyxiga produktionen ger mersmak, och det är inte mer än rätt att höja producent Ollie Olson till skyarna för sina insatser.
Förutom det ängsliga singelspåret (som efter en viss tid även den låter rätt okej) är 23:55 en festlig fröjd. Bo Kaspers Orkester gestaltar ett party som peakar, en berusning som når sin topp.
23:55 är deras bästa album sedan 2003.
[Sony, 22 november]
