The Tarantula Waltz – Kallocain

Vad fan i helvete hände här då? Mike Tyson var 19 bast när han knockade Ricardo Spain efter endast 39 sekunder. Det tog Markus Svensson drygt 13 år, en handfull album och 39 sekunder innan han slog knock på mig fullständigt.

Som av en händelse är det ganska exakt 39 sekunder in i skivans första låt ”Fallin” som jag på allvar förstår vad som är på väg att hända. De ödesmättade trummorna som inleder låten skvallrar om att något överjävligt stort är på väg att hända. Sedan räcker det med att höra Markus sjunga i drygt tio sekunder för att förstå att han tagit sig till en helt ny division.

För undertecknad är detta något av en skräll. För även om jag hört att här finns talang tidigare och att det vid den förra plattan Blue as in Bliss började bli mer intressant, så var det ändå inte i närheten av det här. För att spinna vidare på ovanstående så kan vi väl uttrycka det som så att The Tarantula Waltz aldrig varit i närheten av att göra Tyson-kaos med mig, förrän nu.

Även om jag har svårt att ta mig igenom ovannämnda låt utan att börja gråta som ett barn. Och även om ”One With Nothing Lalala” plockar upp bitarna av mig från golvet och får mig att återuppleva den mest bottenlösa sorg jag någonsin upplevt i mitt liv. Liksom att ”Life Won’t Wait For Us” känns som den mest perfekta stråkgråtarlåten (jag uppfann ordet nu) som skrivits sedan… Ja, jag minns faktiskt inte när jag blev så här berörd av stråkar och sång senast. Trots allt detta kan jag inte komma bort från känslan av att mina största stunder med den här plattan ännu ligger framför mig. Jag måste nog blir far för att till fullo förstå texternas oerhörda sprängkraft.

Just den känslan har bara slagit mig en handfull gånger i mitt liv. Jag minns när jag som pojkspoling hörde Blood on the Tracks första gången och med låten ”Idiot Wind” i hörlurarna började se fram emot att få gifta mig för att sedan skilja mig och lyssna på låten igen. Jag förstod att det behövdes ytterligare lager av skrapsår för att till fullo förstå briljansen i detta. När jag lyssnar på Kallocain drabbas jag av den känslan igen. Det känns som en skiva att återvända till när (eller om) föräldraskapet inträffar för mig. Att då sätta sig ner med ”Fallin’ ” i hörlurarna kan, misstänker jag, bli ett livsavgörande ögonblick.

Således adderar jag nu Kallocain till en kategori av skivor som jag har i mitt huvud, i krisberedskap. Skivor att plocka fram när livet gjort mig livrädd att leva.

[Electric Moon/Razzia, 8 november]

10