Flashbacks och motstånd med Barnet och Randiga Rut

Barnet

Vegagatan i Stockholm, när jag inser att Pygméteatern ligger i Vasastan uppstår samma typ av kortslutning i hjärnan som den gången jag besökte Rönnells antikvariat och förvånades över att det kan vara trevligt även på Birger Jarlsgatan. Det säger visserligen mer om mina fördomar än något annat.

Med stora steg i ösregn skyndar jag över gatan till teatern. I trappen får jag flashbacks till mina tidiga tonår, den konstanta oron över att bli avslöjad gör sig påmind, att komma från ett sammanhang med total avsaknad av kulturellt kapital. Det spelar ingen större roll att stämningen är gemytlig, intim och välkomnande, att det hänger frottéhanddukar inne på toaletterna. I det initiala mötet med denna typ av lokaler lockas dessvärre alltid en känsla av mindervärdeskomplex fram, en känsla som jag lyckligtvis skakar av mig relativt snabbt. Och det hade såklart kunnat vara värre, jag tackar min lyckliga stjärna att jag var en del av Pang Prego-generationen och därför ändå hade någon typ av referensram att jobba med.

Redan när Karl-Jonas Winqvist presenterar kvällens första akt Randiga Rut, sitter vi i publiken tätt intill varandra för att få plats, och jag känner doften av grannens lotion. Bandet börjar spela och jag funderar på hur en bäst beskriver musiken, ”finurlig” är det första ordet som kommer till mig, finstämd popmusik med glimten i ögat. Ett sorts musikaliskt motstånd, kanske är det såhär den moderna kampmusiken låter.

Randiga Rut sjunger i stämmor om sex timmars arbetsdag, en ständig fixering vid den heteronormativa tvåsamheten och det ”nya” Sverige. Tyngden ligger i texterna och melodierna, om spelningen muteas skulle det sannolikt uppfattas som ett till synes anspråkslöst framträdande, men vem behöver ett excentriskt scenspråk när musiken talar så väl för sig själv. Randiga Rut tackar för sig och jag hoppas på att kunna ta luft men regnet håller i sig, jag får nöja mig med att sitta längst ut i garderoben och känna små pustar av frisk luft som då och då letar sig ned till lokalen, en kompromiss.

Någon säger att Barnet går på om tre minuter och jag börjar röra mig mot salongen där den tunga doften av lotion nu har blandats med den sura doften av rödvin. Winqvist välkomnar bandet ut på scenen och förklarar att den arrangerade kvällen delvis är en typ av försenad releasefest. Barnet börjar spela och låter som ett barn kan tänkas förkroppsligas i ljud, nyfiket och nyskapande.

I ett mellansnack berättar Frida Johansson att Barnet är ett band som inte spelar live, det vill säga fram tills en dag för ungefär två år sedan när de kontaktades av en för dem okänd person via world wide web. Bandet övertalades till att göra en spelning i Stockholm och den inte längre lika okända personen Karl-Jonas Winqvist, kom även att medverka vid skapandet av det som skulle komma att bli albumet Tänk på döden.

I samma stund som Barnet börjar spela sin version av Yoko Onos ”Toyboat” börjar en för mig parallell kamp mot tårarna, en kamp som pågår under resten av spelningen. Jag vandrar iväg i tankarna medan ”Leksaksbåt” övergår i den än mer magiska låten ”Två hästar”, med tematik och ljudlandskap som rör om i det inre. Jag tänker på Mare Kandre och min egen barndom som jag i tankarna så krampaktigt ännu håller fast vid. Jag tänker på vattnet, marken och fabrikerna. På Hayedeh och att finna tröst och trygghet i Margaretha Krooks djupa stämma, en inspelad inläsning av Eva Bexells barnböcker på kassettband.

När det är dags för kvällens sista låt berättar Johansson att bandet har valt att experimentera med ett nytt instrument och ber om förståelse för att de möjligen ännu inte behärskar det till fullo. Bandets senaste tillskott Amanda Lindgren tar fram det exotiska instrumentet ”Min första pianobok”, med tanke på hur begränsad utövaren är i förhållande till det antal tangenter som erbjuds låter det imponerande bra. I övrigt bör nämnas att det finns något väldigt naket och vackert utlämnande i multiinstrumentalisten Lindgrens sätt att praktisera sitt hantverk som musiker, och jag har svårt att slita blicken från den del av scenen där Lindgren står bland alla sina instrument.

Barnet bjuder mer än gärna på två extranummer, ingen verkar känna något behov av att tuffa sig vilket är tacksamt befriande. Bandet tackar bland annat Anthony Tian och Lisalove Bäckman för rörliga bilder samt scenkläder, två variabler som är bidragande till den nästan sagolika stämning som råder under hela spelningen.

Ut i regnet igen, jackan är fortfarande fuktig och jag tänker på Barnet och Umeå. Att vara bakfull på Schmäck, klubbdöd på Scharinska och Lennart Holmlunds inbillade storhetstid. Västerbotten, blessed be.

 

Arkivbild på Barnet, 20170401.