En trippel i folkhemspop och vuxenmusik: Sarah Klang, Lars Winnerbäck och Melissa Horn

Winnerbäck, Klang & Horn. Nej, det är inte ett nytt superband som har bildats, utan tre artister som råkar ha mycket gemensamt, bland annat att de har spelat i Skåne den senaste veckan. Sarah Klang såg jag på The Tivoli i Helsingborg i torsdags, Lars Winnerbäck på Malmö Arena i fredags och Melissa Horn på Slagthuset i Malmö i lördags.

Jag var nog inte den enda som såg alla tre spelningar, då dessa artister verkar locka samma lyssnarskara – en mognare publik som uppskattar enkel och jordnära pop som handlar om livets vedermödor, så kallad vuxenmusik eller folkhemspop. Därför bestämde jag mig för att jämföra deras insatser, både med kvantitativa och kvalitativa mått.

De tre befinner sig på olika stadier av sin karriär, vilket avspeglades i storlek på konsertlokal, biljettpris och konsertlängd. Klang lyckades inte fylla den gamla ångfärjestationen, kanske för att många tyckte att 400 spänn var i saftigaste laget för en hyfsat grön artist. Å andra sidan fick vi valuta för pengarna, hon spelade i en dryg timme, vilket innebar att vi fick höra merparten av hennes låtkatalog.

Horns spelning var utsåld sedan länge, 500 kronor kostade den och för det fick vi drygt en och en halv timmes musik där hon generöst plockade russinen ur kakan och spelade sina mest älskade låtar, bland andra ”Du brukade kalla mig för baby”, ”Du går nu”, ”Om du vill vara med mig”, ”Som jag hade dig förut” och ”Falla fritt”.

Malmö Arena var nästan fullpackad när Winnerbäck klev ut på scenen, där han stannade kvar i över två timmar. Det räckte inte för att spela allt folk ville höra och det var nog flera som var besvikna över att just deras favoriter utelämnades. 600 svenska riksdaler var ändå ett rimligt pris för den snygga och matiga arenashowen.

Här blev det alltså full pott för Horn och något lägre poäng för Winnerbäck och Klang. Det var kvantiteten, över till kvaliteten.

Klang har med sitt andra album, Creamy Blue, börjat etablera sig som en folkkär sångerska vars signum är den stora rösten och kärleksballader som doftar country och soul. Tyvärr blev det tydligt denna kväll att materialet inte riktigt håller, låtarna är för likartade och arrangemanget för själlöst. Dessutom lät rösten svajig och gäll, det var för mycket wailande och sura falsettoner, kanske berodde det på nervositet och den påfrestning det innebär att plötsligt behöva leva upp till epitet som ”sångsensation” och ”stjärnskott”. Spelningen som helhet vann dock på Klangs enorma utstrålning och oemotståndliga charm.

Horn släppte nyligen sitt sjätte album, Konstgjord andning, i mitt tycke hennes starkaste hittills, även om hon rent musikaliskt låter som hon alltid gjort. Det är vemodiga poplåtar om förlust, saknad, sorg och emotionella och relationella tillkortakommanden. Med ett precist gitarrspel, känslosam röst och självutlämnande texter skapade hon en intim stämning på Slagthusets scen både ensam med sin gitarr och uppbackad av fyrmannabandet. Det var omöjligt att inte bli berörd och känna sig lite som huvudpersonen i ”Killing Me Softly”, att det var mitt liv som hon hängde ut där på scenen. ”Gåshud”, klottrade jag i mitt anteckningsblock flera gånger under framträdandet.

Winnerbäcks fenomenala nya album Eldtuppen är det tolfte (!) i ordningen och för varje album ser han mer och mer ut som en grånad och garvad gammal rockräv. Konserten på Malmö Arena var en uppvisning i professionalitet och självförtroende. Då man inte ens behöver spela sin överlägset största hit (”Om du lämnade mig nu” med 46 miljoner lyssningar på Spotify) utan bara kan köra det man själv känner för spelar man sannerligen i en högre liga. Av det tjugotalet låtar som bjöds var kanske en fjärdedel hämtade från det senaste albumet och av det lite äldre materialet kunde publiken glädjas åt ”Måste vara två”, ”Kom ihåg mig”, ”Solen i ögonen”, ”Elegi”, ”Söndermarken” och ”Hugger i sten”. Ribban sattes dock så högt med öppningsspåret, det mästerliga eposet ”Tror jag hittar hem”, att inget som kom efteråt riktigt nådde upp till samma nivå, vilket blev ett sorts antiklimax.

Dags för slutspel.

Snyggaste showen: Winnerbäck. (Den gigantiska skärm bandet stod framför som växlade mellan att visa karga stadsvyer, industrilandskap, böljande vatten, kristallkronor som krossades i slowmotion och givetvis en brinnande tupp var makalöst grann.)

Roligaste mellansnacket: Klang. (Med skämt om både högt och lågt, om tråkiga pojkvänner och favoritsnus, fick hon publiken att skratta högt och generat.)

Bästa set: Horn. (”Jag saknar dig mindre och mindre”, ”Lät du henne komma närmre” och ”För varje gång” kändes som en knytnäve rakt i bröstet.)

Resultat: Sarah Klang hamnade tyvärr sist i det här startfältet, Lars Winnerbäck knep en välförtjänt andra plats och Melissa Horn defilerade in i mål som ohotad etta. Stort grattis till alla deltagare, väl spelat!

Bilder från Rockfotos arkiv