Arkivbild. Foto: Helena Berg/ROCKFOTO
Rocken är som bekant död. Inte som i att utövarna eller publiken har avlidit, utan som i att genren fullständigt stagnerat och inte längre utvecklas. Senast något innovativt hände inom genren var väl typ rapcore runt millenniumskiftet och efter det kunde det inte bli sämre men det blev dessvärre inte heller bättre.
Inte heller Mark Lanegan, tidigare medlem i Screaming Trees och Queens of the Stone Age, bidrar till att förnya genren. Med senaste albumet, Somebody’s Knocking, väcker han istället 1980-talets post-punk och new wave till liv (tänk Joy Division, New Order, Echo & the Bunnymen och The Cure) och även om det är kompetent utfört och förvånansvärt svängigt är det ju inget vi inte hört förut.
Det som framför allt gör Somebody’s Knocking värd att lyssna på och som också lockar mig till Lanegans spelning på Kulturbolaget i Malmö är som vanligt hans röst – den där djupa barytonen som låter som att den kommer från andra sidan graven och som används för att mässa fram olycksbådande texter om mörker, våld och underjordiska väsen. (Lyssna till exempel på “Night Flight to Kabul” och känn hur den sataniska ondskan vibrerar genom varje ton.)
Den första halvtimmen av spelningen är jag som trollbunden av Lanegans avgrundsstämma och den maffiga ljudbild som Somebody’s Knocking fått live, men ganska snart drabbas spelningen av samma problem som de flesta rockkonserter förr eller senare gör. Dynamiken försvinner och låtarna flyter ihop till en grötig gitarrmassa eftersom de flesta rocksnubbar inte klarar av att då och då kliva ur den tröttsamma rockklichén och bjuda på något som känns mer äkta, avskalat och sårbart.
Alternativet hade så klart varit att vrida upp temperaturen och släppa lös helvetets alla plågor, straffa oss med stenhårt mangel och djävulska trummor, men inte heller det händer. Lanegan står stadigt kvar och levererar låt efter låt i samma tempo och på samma volym, den medelålders publiken klappar artigt i händerna och jag konstaterar än en gång att rocken är en hjärtsjuk förtidspensionär, bekvämt parkerad i favoritfåtöljen i väntan på likbilen.
