Det är sannerligen bäddat för kulturkväll på Palladium när jag stiger in en halvtimme före konsertstart. Medelåldern är hög och klientelet påminner mycket om en kväll på Stadsteatern. Publiken är också mer portugisisk än vanligt. Överallt i foajén hörs gladlynta samtal på det språk jag själv lärt mig älska och enträget kämpar för att behärska flytande. Att södra Sveriges (och kanske även Danmarks) portugisiska diaspora samlats här är kanske inte så konstigt.
Salvador Sobral är en stolthetssymbol för Portugal. Efter mer än femtio års medverkan i Eurovision Song Contest utan att ens komma i närheten av vinst eller prispall kom slutligen räddningen. Den kom i form av en tidlös ballad, en fantastisk röst och förmågan att på ett språk de flesta tittare inte behärskade förmedla känslan av skönhet och vemod.
Sobral vann överlägset och var inte sen med att genast, i sitt vinnartal, ge en hård känga åt musikbranschen i allmänhet och tävlingen i synnerhet. ”Fast food music” är uttrycket han använde för att sammanfatta den själlösa danspop som han i många fall fått tävla mot. Kaxigt och onödigt kanske, men när det blev Robin Bengtsson (Sveriges egen Ken-docka på löpband) och ”rapparen” som bidragit till Rumäniens joddelpop (japp, that’s a thing) som reagerade starkast på uttalandet så hade portugisen kanske en poäng ändå.
Motviljan mot ytligt producerad pop kommer säkert av att Sobral är en klassiskt skolad sångare med mun och öron mer riktade åt jazz och gamla chansons. Och jazzigt värre blir det på scen. Tremannabandet Sobral har med sig får med jämna mellanrum lika mycket utrymme för att briljera som sångaren själv. Pianot är ständigt närvarande, med eller utan sång, och både slagverket och kontrabasen får tillfälle att utföra egna solon. Kontrabasisten är skicklig, men trots det är jag osäker på om vi verkligen behövt ett tre minuter långt solo mitt i allting.
Vad gäller Sobral själv så hänförs jag av hans självsäkerhet. Konserten innehåller mycket röstmässig improvisation men vad han än gör så låter det fortfarande felfritt och kontrollerat. Han sjunger på franska, portugisiska, engelska och spanska.
En del av repertoaren fascinerar eftersom jag inte kan veta om han planerat det eller om han gör det på rena infall. Exempelvis avbryter han sig själv precis i början av ”La Souffleuse” för att berätta en anekdot om Sverige, och i slutet av en annan låt börjar han rappa nonsensord ner i flygeln. Galning eller geni, det är frågan.
Vad gäller Sverige-anekdoterna så berättas dessa till större del på svenska. Sobral har bott i landet några månader och gått språkkurs på Folkuniversitetet. Visst är svenskan stapplande emellanåt men det är beundransvärt att han kan förmedla så mycket till oss efter bara några månaders studier.
Sobrals Sverige-fascination kulminerar under extranumret. Till allas vår glädje framför han något otippat en svensk klassiker, Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten”. Till extranumret tillkommer också kronjuvelen och Eurovision-vinnaren ”Amar Pelos Dois”, framförd på lågmält piano.
Utan stråkarrangemang blir framförandet betydligt kortare än sina tre minuter, så Sobral frågar om vi kan texten och vill sjunga med. Så han framför den en gång till och avrundar en intressant och proffsigt utförd kväll med ett hav av människor som alla instämmer i att ”o meu coraçao pode amar pelos dois”.
